Förunderlig dag

Igår var det onsdag. Veckans mitt. En underlig och lite udda dag på någe vis.
Först och främst, jag går på pencillin. En femdagars dubbelkur. Det var evigheter sen jag åt antibiotika och jag gillar det inte alls. Dock nödvändigt denna gång. Det innebär att min mage är helt förstörd. Det bor ett monster i min mage just nu, som morrar och lever runt. Jag känner mig än så länge inte direkt piggare heller, snarare allmänt sänkt i energi och glädje. Två dygns behandling kvar. Hoppas på att få tillbaka kraften sen.

Fältstudien på DS fortgår samtidigt. Hos kuratorerna på hjärtkliniken. Bara det i sig väcker många tankar och funderingar i mig. Vill jag arbeta som kurator? På ett sjukhus? Jag ser och upplever deras samarbete med all medicininriktad personal. Många olika typer av människor och beteenden. Samtidigt som patienterna på dessa kliniker är svårt sjuka, somliga nära döden Vilket i sin tur leder till funderingar på döden, på min far & mor, på vänner som förlorat någon närstående, på vänner med sjuka närstående. Det väcker tankar på att ha en sjuk kropp, hur viktigt det är eller inte är att till varje pris rädda liv. Var går gränsen?
Jag funderar på bemötande, på alla olika plan. På vad jag själv sänder ut. På vad jag vill ge mina medmänniskor. Hur mycket orkar jag? Hur mycket är jag villig att ge? Vad önskar jag tillbaka i den bästa av världar? Vad är rimligt?

Förutom detta, tidiga mornar för att hinna få tjejerna till skolan och därefter ta mig kommunalt till DS. De är slitna efter den här veckan. Jag är sliten. Jag älskar dem innerligt mycket.Min kärlek till dem är enorm. Imorse kändes bilen så tom efter lämning.
Igår var vi tre på Lovisas avslutning på scouterna. Stolt mamma applåderade när hon fick ta emot sina märken hon tagit under terminen. vi tog bussen dit och hem i sällskap med grannen och hans två små.

Jag funderade också mycket på relationer och förmågan att läsa av andra människor. Jag har konstaterat att jag har svårt att känna förtroende för dem jag inte kan läsa av, speciellt i privata relationer som jag grundar på ömsesidig dialog. Känslan av att inte känna sig förstådd eller inte känna gemenskap finns där. Osäkerheten.

Jag har knappt sett min lilla kille på hela veckan. Hämtning och lämning är löst av pappan och syskon. Min tid och ork har inte funnits. Jag längtar honom, han fattas mig. Den lilla energiplutten. Kristallbarnet.

Så avslutar vi min förunderliga dag med en konflikt. En konflikt som triggar många delar. Delar av min barndom, delar av min före detta relation, delar av nuvarande relation. Jag blir arg men framför allt innerligt trött, besviken och djupt ledsen. Inte en ursäkt, inte ett förlåt, ingen insikt..... Bara att bita ihop, ligga sömnlös tills tröttheten tog över, börja en ny dag idag.