Le. Lyssna intresserat. Säga något trevligt och gärna vettigt tillbaka. Vara glad, uppmuntrande och tillmötesgående.
Vara vuxen och mogen och inte tillåta sig själv att sjunka till en lägre nivå. Utan att för den delen sätta sig på höga hästar.
Säga att allting är så bra så, tjohej klackarna i taket, klämcheck.
Insidan som emellanåt bara vill skrika, sparka och slåss.
Väl hemkommen vomiteras den äkta känslan och tanken ut. Lättnaden att bara få vara sig själv, som man känner sig. Sätta ord på det som egentligen upplevdes. Trygghet.
Vem bryr sig egentligen? Finns det någon mening att lätta hjärtat? Vad händer om man inte är ärlig mot sig själv? Och för den delen hur ser man sig själv opartiskt och objektivt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar