Jorå. Idag fick hon ta plats ett tag, bitterfittan. Ursäkta det något hårda ordet, men det var precis så det kändes. Hon kom farandes, tog plats och la en rejäl omgång spya.
En stund då jag kände mig extremt trängd och kvävd i mitt hus, en stund då vårt hus kändes sådär galet litet. Var jag än vände mig fann jag ingen stund, ingen plats, att få vara ensam och att fylla på med energi. Ladda. Bara få vara en liten stund utan barn, oväsen, hets.
Våra barn är fantastiska på alla sätt och vis - men det tar inte bort faktum att det blir lite för mycket av det goda ibland. Fem dagar på raken, hemma på heltid hela familjen, det är krävande. Det blir stunder av "jag har inget att göra" trots-att-jag-fick-en-hög-med-klappar-de-senaste-24-timmarna eller bara att volymen är så galet hög att jag bara vill slita mitt hår eftersom jag redan bett sjuttioelva gånger att sänka volymen, för ingen är hörselskadad i vår familj (än).
Dessutom en smärre barnkonflikt igår, som skred utanför vår familjs gränser. Det vill säga, andra människor la sig i utan att ens veta vad det handlade om utan bara antog sig veta ditten och datten. Tyvärr inget ovanligt och föga förvånande - men dock irriterande samt frustrerande.
Så, bitterfittan kom fram, la ett par rejäla omgångar spyor på olika håll så är vi tillbaka på banan igen och ler!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar