Halvvättern

Så var det avklarat. Min och vapensysters första gemensamma utmaning, del 1 av 4 på halvklassikerns resa. Omgivna av en overklighetskänsla. Dels att äntligen få träffas IRL, men även att genomföra cyklingen i sig. Vi möttes upp på P Norr i Motala. Letade oss till Torget och vårt hotell. Checkade in, låste in cyklar. Åt middag. Pratade, pratade, pratade….. Så en liten snutt sömn, lätt nervösa och pirriga. Med värstingdiskot utanför fönstren.

Söndag morgon var det så dags. Upp i ottan för frukost på hotellet. Det lilla vi fick i oss i alla fall, ännu mer pirriga och nervösa men ändå taggade. På med alla cykelkläder, packa cykelväskor, ner mot starten.

08.12, startgrupp 7, hade vi. Smidig start, inte alls för många i fållan och så var vi iväg. På förhand hade vi redan gjort upp att stanna på alla depåer, det vill säga fyra stycken. Halvvägs till första depån stannade vi till och tog av oss regnjackorna, det var helt enkelt för varmt. Underställströjan var alldeles blöt. Vädret var rätt ostadigt skulle man kunna säga. Molnigt med rätt tunga moln i synfältet, men ändå trängde solen igenom och det var bitvis ganska kvavt. Småregn först vid ett tillfälle, senare spöregn med åskoväder inklusive hagel som vi tack och lov bara såg på marken men slapp få på oss. Vid regnet var det dessutom riktigt svalt i luften. Så, ja, allt väder man kan tänka sig förutom snö han vi uppleva. På depåstoppen klev vi av cyklarna, drack och åt. Det fanns vatten, sportdryck, saft, blåbärssoppa, vetebullar, saltgurka, banan. Ett och annat toabesök, vilket var bra med tanke på att vi inte var på väg att bli dehydrerade då. Depåstoppen var bra som delmål och de låg 33, 65, 106 samt 130 km från start.

Miljön var vacker. Jag njöt av doften i luften, de vackra färgerna på grönskan och utsikten över Vättern. Fina hus längs vägen. Vallmo, hundkex, rapsfält med mera. En bokskog. Jag kände mycket glädje under loppet. Förtjusta tjut för varje avklarad mil. Nöjd över att ha sällskap genom hela resan, även om vi inte kunde prata hela tiden.

Smärta? Jo då, det har jag också upplevt längs vägen. Först rejält ont i snippan. Vilket släppte efter första stoppet tack och lov. Nacken var mest problematisk, den började kännas av efter kanske tre mil och kändes in i mål efter det. Ländryggen var jag gråtfärdig över under de 7 mittenmilen, men det släppte mot slutet, det mesta i alla fall. Röven kändes av sista milen, men inte så farligt smärtsamt även om det gjorde ont precis efter sadelns form. Jag trodde att lår och vader skulle protestera längs med resan, men det gjorde de inte. Lite stumma mot slutet bara.

En mardrömsbacke och backar är min största motståndare. Jag gillar inte backar för jag är inte bra på backar. Den backen var hemsk, men vi klarade den och belöningen var en ännu längre nedförsbacke i vacker natur med utsikt över Vättern så det var värt det. Vad hade vi för val å andra sidan….
Stundvis ett riktigt jävla bra rull, då det kändes som om jag skulle kunna cykla i en evighet. Bra asfalt, äkta landsväg. Snacka om flow!

Dippar längs vägen fanns med. Fast inte lika djupa som vissa gånger jag tränat. Svordomar? Jo, några stycken, men färre än på en träningsrunda.

Känslan att rulla in sista km mot Motala och in mot målet, vilken seger. Vilken lycka. Fan vad bra vi varit!!!! Jag är så stolt!

Sidekicks, Pyrets fantastiska cykeltröja med troll och kossor på. Snyggaste jag sett. Själv lackade jag naglarna så de matchade cykeln, vilket jag tyckte var lite kul. Värsting smajl längs vägen, många hejarrop som lyfte gjorde resan lättare.

Är vi taggade på att göra om det igen? Oh yes. Vi har till och med pratat om att köra både halvvättern och hela nästa år…. Eller varför inte ett annat träningslopp innan, så som Siljan runt.

Hur kändes det efteråt, väl på hotellet med diplom i hand och mat i magen? För det första förstår jag precis varför det starkt rekommenderas att inte köra bil efter ett lopp av den här kalibern. Jag hade inte velat sätta mig bakom ratten. Stumma ben, rejält ömmande axlar och skulderblad. Trötthet i hela kroppen, såklart. Vi var noga med att fylla på längs med loppet, efter loppet och senare på kvällen. Jag kollade mitt blodsocker vid varje stopp samt under kvällen och lyckades hålla mig riktigt bra i det vilket kändes grymt bra.

Hur lång tid tog det?
Från starten, inklusive alla stopp vi gjorde, tog det 7 timmar och 16 minuter. Vi är riktigt nöjda med den tiden och trots att stoppen är medräknade landade vi på en km tid bara 20 sekunder över den vi legat på vid träning och ingen av oss hade cyklat en så lång sträcka i ett svep innan, utan snarare närmare halva sträckan som längst.