att ta farväl av en vän

Jag har inte varit på många begravningar i mitt liv. Jag tror de får plats på en hand.... Farfar var den första. Jag minns fortfarande att jag fick se honom i öppen kista, eller vad det nu kallas för. Jag är glad för det. Jag var runt fem år och det är faktiskt mitt första minne jag kan komma på. Jag är tacksam för att min mamma stod på sig, trots släktens protester, att jag fick närvara på begravningen och få ett ordentligt farväl av farfar, vi stod varandra nära han och jag, trots stroke och långa avstånd geografiskt.

Jag var på en klasskamrats brors begravning, han gick sorgligt nog bort alldeles för tidigt i en olycka och jag var där för att stötta min klasskamrat. Jag var på en nära väns pappas begravning, den minns jag inget av förutom en bild av sorgfyllda ansikten av de närmast sörjande. Jag har varit på mina gudföräldrars begravning, Inger respektive Lage. Då var jag dryga tjugo.

Sen kom pappa, då går vi över på andra handen. I det fallet blev det en ny bild av begravning med tanke på att jag tog allt ansvar kring allting för att begravning och minnesstund och gravsten och allt som hör där till skulle gå igenom. Därmed även den mest känslosamma begravningen eftersom det var just min far och eftersom det inkluderade andra bitar med sorg och frustration runt omkring.

I fredags fick jag ta farväl av min vän. Han gick bort alldeles för tidigt. Efter konstaterad cancerdiagnos i september tog det halvår sen lämnade han sin fysiska form. Jag hade mina aningar redan direkt efter att jag fått reda på diagnosen, men ändå..... Jag vill inte riktigt tro att det är sant. Vi som precis lärt känna varandra närmare, simmat i Mälaren, pratat träning, promenerat, pratat om allt möjligt. Jag hälsade på hon på sjukhuset, jag hälsade på honom hemma hos honom.

Att ta farväl av en vän är annorlunda. Det är svårt på ett annat sätt.  Jag tänker mycket på den familj han lämnar kvar, hur de har haft det och har det. Fru och två barn nyss fyllda 20. Jag önskar jag kunde hjälpa på något vis men vet inte hur. Det känns så ofattbart att han inte finns mer här bland oss. Jag tänker då och då att nu ska jag skicka ett sms, eller en hälsning via FB, men så kommer verkligheten ikapp.

Begravningsceremonin var borgerlig i Rosens kapell. En vacker sammankomst med fina val av ord av damen som höll i ceremonin. Vacker musik var vald. Många människor på plats. Många unga människor, i medelåldern. Han skulle fyllt 48 år tre dagar efter sin bortgång.
Efterföljande minnesstund var på Åkeshovs slott. Smakfullt och fint ordnat. En minnesbok tillägnad honom. Tal som hölls till hans ära, som bjöd på skratt och fina minnen. God toast och tårta serverad.

Ett av hans många intressen var cykling och vi pratade mycket cykling och prylar. Igår när jag var ute på min längre premiärtur för året tänkte jag extra mycket på honom. Solen sken från en klarblå himmel. Nu får han och jag talas vid genom andra kanaler. Ses gör vi så småningom.