Så äntligen fick jag arslet ur, eller arslet ut kanske man ska skriva. På racern alltså. Det har tagit tid, alldeles för lång tid. Väntan på sopade vägar, väntan på varmare väder, ja en massa ursäkter såklart.
Ut kom jag till sist, i söndags..... Med mindre än två månader kvar till Vätternrundan. Ont gjorde det, kroppen protesterade. De skuldror jag haft problem med under vintern (på grund av för dålig hållning under pluggande, samt hög belastning i form av simning och annan träning) skrek, svanken/nedre delen av ryggen gjorde sig påmind, tumköttet krampade..... Övriga cykelmuskler jag inte direkt använt mig av på sisådär sju månader kändes med....
Ja vad säger man. FOKUS på racer nu Anneli, fokus på RACER.
Samtidigt finns där en pirrande upplyftande glad känsla kring Vättern. Jag ser framför mig, jag och väninnan, svävande fram på våra cyklar. Glada. Leende. Visst får vi slita men överkomligt och jag ser framför mig hur vi kommer i mål och hur fantastiskt gudomligt jä*la skönt det är.
Så inser jag samtidigt, 30 mil är långt. 15 mil innebar smärta och tog tid.
Så åker jag lite fram och tillbaka mellan ytterligheterna. Tog slag i saken, då jag känner mig själv. Jag vet att jag är dålig på att komma ut på långrundor själv. Jag vet att jag inte ens en endaste gång kommit iväg på en gruppträning för nybörjare för att lära mig cykla i klunga. Rädslan sätter stopp och andra hinder har varit i vägen. Så, jag har helt enkelt anmält mig till ett antal mindre motionslopp innan Vättern. Tvingat mig själv att ta de längre distanserna. Skit samma om jag är sist i mål, bara jag får mil i kroppen och får jobba hårt.
Jag tänker fortsätta ragga de jag har omkring mig för att försöka få med dem på lite cykelturer. Alla timmar är värdefulla för att vänja kroppen vid ställningen och samla på mig mil efter mil. 100 mil bör man ha i kroppen sägs det och då gärna några långrundor dessutom.
Nu är det bara att kämpa på. Fokus på det som är viktigt och givande. Klassikern here I come.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar