Tiden sprang iväg, en anmälan gjordes för en evighet sedan. Så kom en så kallad vinter, inte för att det var någon vidare vinter eftersom det inte gick att åka längd en enda gång. Men, trots allt grusigt och kallt och grått. Inte landsvägcykelvänligt direkt. Det nya året kom, till sist sopades gatorna i stort sett fria från grus, men inte kom jag ut speciellt mycket med racern inte. Ironiskt nog när jag väl planerat in lite lopp, för att piska ut mig själv, samt fick öppning att cykla till arbetet, då blev jag sjuk och bestämde mig för att jag faktiskt ska kurera mig ordentligt och inte riskera någon hjärtmuskelinflammation eller liknande.
Så vips, hann få ihop två lopp på runt 6 mil var, samt en längre träningstur på knappa 4 mil. Förutom det mest korta pass som inte ens räknas. Hoppsan, så var det dags då.... Att ta bilen till Motala. För att cykla Vätternrundan. Jag hade bestämt mig, jag SKA starta oavsett, sen får det bli som det blir.
Mänskliga alvdonen hette vårt lilla team på två personer. Vapensyster med bättre förberedelser i kroppen än mig, hon hade kommit iväg på lite 12 mils rundor i alla fall, även om andra saker satt lite krokben och oturligt nog fick hon vila sig i form sista två veckorna. Nu var vi i alla fall på plats, från var sitt håll, och möttes av ett stort problem. Där vi fått boende visade sig att det fanns katt, vapensyster tål inte katter. Tack och lov för fina hyresvärdar som lyckades skaka fram en säng till henne hos sin syster.
Vi startade 00.10, jag gick omkring som i en overklig bubbla innan och ville nog inte riktigt fatta att det faktiskt var dags att cykla Vättern.... Det är långt ju!
Det första jag drog visdom av var att jag ska definitivt investera i riktiga cykellampor till hösten. Jag hade köpt ett par små bara för att det är ett krav på reflexer och lampor, eller till och med lag på, när man ska cykla på natten. Min lampa fram var värdelös, såg ingenting. Fick cykla de 2-3 timmarna på vapensysters ljus. Funkade, men var inte optimalt, plus att jag generellt har kasst mörkerseende. När gryningen kom var det lycka, samt en vacker himmel att njuta av.
En litet stressmoment längs vägen dock, insulinpumpens batteri började sina. Den var jag inte beredd på och hade inte med ett extra AA batteri. I första depån fanns inget fungerande batteri men i andra kunde jag köpa ett tack och lov. Det hade inte varit roligt att cykla utan en fungerande pump, hur kort sträcka det än var.
Mellan Motala och depå Jönköping är det 102 km, där emellan två depåer Ödeshög 47 km samt Ölmstad 83 km. Första milen rullande på relativt lätt, medvind och allt. Jönköping innebar dessutom varm mat, i mitt fall havregrynsgröt med jordgubbssylt och det var nog den godaste gröt jag ätit. Sen började slitandet kan man säga. Jönköping bjöd på kastvindar från sidan, från alla håll, högst obehagligt. Innan vi vände runt och där istället mötte Motvinden. Vägen till depå Fagerhult 133km var den värsta på sitt sätt, mycket slit uppför och en galen motvind. Tungt och med visst tvivel tog vi oss dit och tog tid på oss att vila en stund. Vi tog i och för sig tid på oss på alla depåer, åt och drack och fyllde på så mycket vi kunde och förmådde.
Till Hjo , 171 km, fortsatte motvinden och en del backar. Där väntade mat igen, solen hade kommit fram, jag investerade i Gott&Blandat och drack en coca-cola som var galet god. Påfyll av socker socker socker för att orka. Dock apropå socker måste jag säga att blodsockret höll sig i skinnet hela resan. Ett visst tvivel efter all motvind och att vi egentligen bara kommit drygt halvvägs fanns där en stund, men jag hade bestämt mig. Visualiserade målet. Hur lång tid det än skulle ta. Målet stänger ju faktiskt inte förrän vid midnatt.....
Karlsborg 204 km, vackert ställe. Boviken 225 km, långt dit kändes det som, jag som inte riktigt hade koll på kartbilden trodde vi var liksom på toppen och att det vände neråt igen, så var det inte. Jag kan också tillägga att vi stannade mellan depåer också, ju mer tiden gick desto mer stopp. För att kissa, eller dricka, eller ta energi, eller för att gå en backe upp så kroppen fick en stunds avlastning från cykelsittställningen.
Fram till Hammarsundet, 257 km, var det tungt tungt tungt. Jag trodde det var sista stoppet innan mål, men tack och lov visade det sig finnas en depå till, Medevi, vid 274 km. Sen var det ren vilja och riktigt långt fram till Motala. Jag var så less på att cykla vid det laget och som min erfarne vän sagt, de två sista milen är de längsta. Jag är benägen att hålla med, trots delvis vacker väg. Dock var det bitvis längs med stora vägen och det var mindre roligt på de ställen där det inte var avstängt för bilar utan relativt trångt, bilar som körde i 70-90 km/h och så vi trötta cyklister.
Till sist kom Motala, äntligen. Kära Motala. Med kvällssol. Med medalj. Med mat. Med en ömmande och trött kropp. Med två nöjda damer som trots allt tog sig runt även om det tog lång lång tid. Dock, jag hade räknat med drygt 20 min längre tid än vi hamnade på. Mitt mål var nått, att ta sig runt. Det hade varit intressant att se vår effektiva cykeltid för jag tycker att vi trampade på bra när vi väl cyklade, med undantag för vissa backar och där Motvinden var som värst.
Vapensyster var fantastiskt, drog oss mer än två tredjedelar av vägen. Imponerande starka ben med bra tryck.
När jag äntligen kom tillbaka "hem" var det sjukt skönt att duscha. Turligt nog var jag ensam där också och hann liksom varva ner lite i min ensamhet. Klä mig. Sen orkade jag inte ta mig ut igen, trots att vi tänkt ses en sväng på kvällen. Jag var så trött. Tanken att antingen gå 5 km eller ta bilen så trott och utan fokus kändes mest farligt och dumdristigt. Så jag stannade kvar, fick sällskap av värdparet och en annan cyklist, blev bjuden på glass och jordgubbar och satt i soffan och socialiserade en knapp timme innan jag la mig och sov som en prinsessa hela natten.
Hur känns kroppen efteråt då? Med tanke på att jag knappt kunde räta på mig när jag klev av cykeln de sista gångerna... Jo, ändå rätt ok måste jag säga. Rejäl träningsvärk i låren, lite i rumpan. Svid på insidan av låren. Ömmande röv. Relativt ont kring skulderblad och axlar och känner ett par knutor där som naprapaten fick ta sig an på måndagen. Inte alls oväntat då det var mitt problemområde redan innan. Värst av allt dagen efter var faktiskt läpparna. Motvinden gjorde sitt, slickade mig för mycket om läpparna längs med vägen, vilket skapade sprickor och lite sår samt torrhet. Det gjorde mest ont av allt under söndagen och delvis måndagen.
Ska vi cykla igen?
Förvånande nog i mig själv var svaret JA redan direkt efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar