Det låg ett kuvert i min brevlåda. Som ett eftersändes-kuvert du vet, från Posten. Skumt tänkte jag. Dessutom enbart mitt nya efternamn men felstavat förnamn, med e på slutet, som jag under en period i livet absolut skulle stava med men som jag sedan tog bort igen då jag faktiskt inte har ett e på slutet i mitt namn. Numer stör jag mig på när "folk" stavar med e på slutet och hur svårt kan det egentligen vara att förstå att jag inte har det..... Men men. Öppnade kuvertet och döm om min förvåning när jag ser att det är ett brev till mig själv, 20 år senare. På tre och en halv sidor.... Jag har alltid tyckt om att skriva förstås. Dessutom ett följebrev där mitt brev visade sig vara utvalt att vara med på en utställning på Postmuseum, om jag godkänner det.
Lite lätt nervös började jag läsa.
Det var lite som att få en inblick i från en annan plats, ett annat liv, fast ändå välbekant och absolut en bild av hur jag satt där vid mitt skrivbord och skrev. Jag förundrades över hur humoristiskt och krasst jag ändå beskrev situationen och hur jag prickat in en del saker helt rätt, medan andra önskningar och tankar inte riktigt blev som jag hoppades på då. Jag är väl medveten om den smärta jag bar på även då och som jag några år senare bearbetade utan och innan, dessa saker valde jag att inte skriva till mig själv, smärtan. Jag ser den lite mellan raderna och lika bra är det. Dagböckerna fylldes av smärtan och det här brevet var en skön påminnelse om vad som faktiskt var bra.
Jag hade precis träffat min första kärlek då, det var förstås omtumlande. Jag minns fortfarande precis hur vi träffades han och jag, det var på ett badberg vid Mälaren där jag råkade vara helt själv en varm sommarlovsdag och han och hans far kom med båt till samma ställe. Jag minns fortfarande första kyssen. Sen känns det som en evighet gått förbi sedan dess med allt som hänt och alla människor jag mött. Dock finns en person kvar som jag nämnde redan då. Lene, henne har jag haft kvar genom alla år, vår vänskap har funnits i 30 år nu.
Jag skulle hoppa på samma sak igen, direkt. Om så bara att det var för 10 år. Så mycket hinner hända. Nu var jag 18 när jag skrev sist, och visst kan det möjligen ske extra mycket under de åren på väg mot ett självständigt vuxet liv, men jag tror att mycket hinner hända oavsett vart i livet vi står.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar