Komplimanger och beslutsamhet

Jag fick frågan idag, hur det egentligen känns att sitta på en cykel i 18 timmar... Kan man ta till vara på upplevelsen....
Det är smärta sa jag. Det gör ont. Ryggen skulderbladen, rumpan, låren.... Sista milen är en jävla plåga. Det är riktigt mörkt på natten och det krävs en bra cykellampa. Motvinden är ett helvete. Ändå, vi gör om det nästa år va..... Och faktiskt, halvvättern var värre psykiskt. Till hela hade jag redan bestämt mig, JAG SKA I MÅL!!!

Det kom komplimanger, om min träning, min beslutsamhet. Tack! Jag vet att de var ärliga, jag vet att de var uppskattande. Jag fick dem av en varm person. en person som utstrålar värme, omtänksamhet, uppriktighet. En mogen man med humor och självinsikt.

Jag fick en varm komplimang tidigare i veckan. Kopplat till min personlighet. En komplimang som tog, som letade sig in, som kändes. Den ligger kvar, den känns äkta. Tack. Jag behåller den och jag arbetar på att ta in den.

Jag har även blivit kallad till intervju för samtliga tjänster jag sökt (med undantag för en viss typ, vilket är förståeligt). ALLA. Wow. Lyxigt. Å när jag väl lämnar den tjänst jag har idag, deras förlust....

Som vanligt när det gäller mig, svårt att faktiskt våga tro. Se på vad jag gör. Ta till mig av det jag får. Uppskatta. Att det ska vara så jäkla svårt. Skärpning på mig. Så svårt, men jag vill så gärna..... Jag ska öva på det. Göra mitt bästa. Ta in.