Det må låta elakt och kallt, men det är så upplevelsen är.
Min mamma är dement. Jag började ana oråd under 2012. Hon var lite mer glömsk. Små saker i vardagen som förändrades.
När min pappa dog 2013 kraschade min mor och hon kom inte tillbaka till samma nivå igen efter det. Jag ordnade en remiss till Minnesmottagningen och några månader senare fick hon sin diagnos.
Hon har förstås blivit allt mer dement. Yngsta barnbarnet vet jag att hon inte känner till. De andra barnbarnen förmodligen inte heller.
Hon har slutat höra av sig. Hon har slutat prata. Hon har tappat sina minnen och kan inte återberätta någonting längre.
Enligt hemtjänstpersonal har hon börjat visa tendenser till aggressivitet och mer passivitet så som att tacka en till dusch, tacka nej till promenad, gömma mediciner under duken.....
Min mamma finns inte mer. Jag tvingas sörja en mamma som utseendemässigt och rent krasst lever, men hon finns inte. Min mamma har inte ljusa stunder med närvaro. Jag möts av ett fodral som ser ut som mamma men det är ingen mamma hemma.
Jag är tacksam för att ha fått ett beviljat beslut på demensboende. Min mamma kommer att få flytta inom 3 månader. Det kommer att bli en utmaning att flytta henne. Det kommer att bli psykiskt påfrestande att rensa lägenheten. Men när detta är genomfört kommer en sten lätta från mitt hjärta.
Min mamma var en klok energisk kvinna. Hon gjorde en bra karriär som flygledare och inom flygräddningen. Hon var aktiv, engagerad och social. Hon är saknad av mig och mina anhöriga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar