Ö till Ö Final 15

Äntligen.

Jag har sett fram emot detta loppet sedan förra året då det var första upplagan. I år var det äntligen min tur. Tillsammans med H.

Förra året körde jag och H Ö till Ö Utö sprint, en upplevelse i Stockholms skärgård. Ingen av oss hade varit på Utö tidigare och det loppet var en trevlig och tuff upplevelse med krånglande höger baksida lår för mig och smärtande knän för H.

Jag kände inför Final 15 att vi kanske inte hade tränat tillräckligt. Dels har vi inte kört så många pass gemensamt, men även att ingen av oss egentligen lagt tillräckligt med tid på löpningen. För min egen del har det varit lite av en katastrof. Alltså mängden löpning.

I vilket fall hämtade H upp mig på morgonen. Vi åkte till Årsta brygga för 09.30-båten till Utö. Väl där registrerade vi oss och fick vårt team-kit bestående av tidtagningschip, karta över banan och teamnummertröjor samt simmössor. Vi passade även på att byta om till tävlingsklädsel, det vill säga våtdräkter och löparskor. Samt då i mitt fall en gopro innanför våtdräkten och energigel. Vi hade även bälte för att ha lina mellan oss under loppet. H hade även dolme, jag valde att inte ha med en sådan. Simglasögon också förstås. Samt då simmössor och racetröjor. H hade även i år en liten väska med sig innehållandes kompass, första förband, energigel med mera.

Vid 11 gick den chartrade färjan till Ornö där starten gick. Under färjeturen höll Michael Lemmel race-briefing utifrån sin roll som race-director. Våra väskor lämnade vi kvar på båten som fraktade dem tillbaka till Utö och målområdet.

Michael berättade att från 73 anmälda lag var vi 66 lag registrerade för start. Bland dessa 66 lag fanns 13 olika nationer representerade. Det är häftigt tycker jag.

12.00 gick starten. En kort sträcka i början av loppet och en kort sträcka i slutet av loppet på asfalt, resten på mjukare underlag. 10 löpsträckor och 9 simsträckor var årets upplaga. Längsta löpsträckan var dryga 5 km, längsta simsträckan drygt 1,1 km. I verkligenheten blev vår simsträcka längre än så då vi navigerade lite sidledes bitvis. Men vad gör väl det. Totala sträckan runt 15 km.

Foto: otilloswimrun.com, Jakob Edholm

Vädret var bra för ändamålet. Mulet men inte regn, ungefär runt 18 grader i luften skulle jag tro och kanske 16 grader i vattnet. Vid första simsträckan fick jag brainfreeze i början av den. Varje gång jag skulle vrida ner huvudet efter andningen blev det lite smärtsamt. Det släppte efter kanske 100 m.

Jag är inte så värst förtjust i maneter, under framför allt den första simsträckan var det otroligt mycket maneter i vattnet. KBT-manet check. Jag klarade mig från att få någon av dem i ansiktet vilket jag är glad för. De höll sig en bit under mig och varierade i både färg och storlek. Vackert på ett sätt. Trots att jag inte gillar dem. Likskräck hade jag ingen alls under loppet.

Ingen av oss ramlade eller skadade sig. Lite vingligt i vissa passager och ganska så halt på just den klippan som är på fotot var lite elak mot H som alltid klev upp ur vattnet först och fick ibland stötta mig för att komma upp.

H låg först i simningarna och fick äran att navigera, vilket han klarade bra. Förmånen med att ligga på linan är att jag mestadels kunde fokusera på att följa linan och fundera på livet. Såklart tittade jag upp ibland, men inte så ofta som det krävs för att hålla navigationen. Jag frågade H efteråt om han upplevde att han fick dra, men det gjorde han inte. Jag tror vi höll ett bra lika tempo större delen av simningarna.

Löpningen var varierande. Från grusvägar, till stigar i olika storlekar samt över hällar, klippor och längs kustkant. Vissa sträckor gick riktigt långsamt och andra fortare. Vi var tacksamma att den längsta löpsträckan var redan nummer 2 så vi hade den avklarad. Framför allt utifrån viss tankeverksamhet kring knän och konditionsstatus.

Längs löpningen pratade vi om allt möjligt. Peppade varandra. Jag fick ta lead på stigarna utifrån att jag behöver se ordentligt, det skiljer väl ungefär 25 cm eller så mellan oss. Jag kände att jag behövde fri sikt, plus att jag springer bättre när jag får ligga framför. Utöver det är jag lite av en kärring när det kommer till branter. Plus att jag blev lite stressad av att bli dragen i linan när jag behöver ta det lite kärringlugnt.

Längs med vägen träffade vi även på några andra glada tävlande, som sprang om oss. Vi sprang om ett annat lag, som vi höll bakom oss hela vägen in i målet, med 2 min försprång ungefär. Det vill säga vi kom näst sist av alla deltagande lag. Precis som förra årets lopp.

När vi närmade oss målområdet fick vi ett litet mentalt breakdown då vi inte alls var förberedda på att de sista kanske 200 m var en uppförsbacke. I vår enfald trodde vi målet var på platten, liksom Utö sprinten. Så var inte fallet. Målgången var vid Utö värdshus. Jag trodde jag skulle bli knäpp den sista biten. Den dialogen vi hade längs med sista biten ser ni här: 

Två glada själar väl i mål. Välkomnade med kram från race director. Stolta och glada över insatsen. Inga större smärtor. Inget team-drama. Vi samarbetade bra genom hela loppet. Vi pratade om det efteråt och jag upplever att vi är på en lika nivå, därmed en av de bidragande orsakerna till att vi är ett bra team tillsammans. Vi har också samma inställning till genomförandet. Det är upplevelsebaserat, inte utifrån en viss fart eller ett visst resultat. (Fast såklart vill jag gärna ha bättre tid om jag kör samma lopp igen med samma partner.)

Foto: otilloswimrun.com

Efter prisutdelningen bytte vi om till torra varma kläder. Sen satte vi oss på en bänk, köpte te/kaffe och åt upp resten av lunchen jag packat med till oss. Dessutom hade jag tagit med varsin liten flaska bubbel för att fira! Vi bestämde också att minst ett swimrunlopp per år ska vi göra till tradition. Vid 17-tiden lämnade vi Utö för färd tillbaka hem.

Jag frågade H, samma kväll, hur han skulle beskriva loppet med några ord. Svaret blev såhär:

”Tufft och utmanade lopp i fantastisk miljö. Till och med maneterna var vackra!”