En vecka i ingemansland

Idag för en vecka sen åkte pappa in akut till KS. Mamma ringde vid tretiden och berättade att de anade att pappas aneurysm nu börjat läcka. Något vi vetat skulle komma, men ändå slog ner som ett hårt slag i hela kroppen. Vi trodde både mamma och jag att nu är tiden kommen, nu får han gå vidare till nästa dimension och lämna sin fysiska trasiga kropp här. Bli fri....

Nu sitter jag här, i min fåtölj hemma. Tack och lov en kravfri dag. Lyckades avsluta en kurs igår, påbörjar nästa på måndag med en heldag på skolan. Troligen den tuffaste kursen hittills....
Här sitter jag. Avstängd. Tom. Med en enorm trötthet och en underliggande sorg. En gnagande oro, en huvudvärk som inte velat släppa taget på mig ordentligt på en vecka.

Pappa skickades hem igår. Hem till en fru som går på knäna och kämpar förtvivlat för att hålla huvudet ovanför ytan. Hem till en fru som åker på ett ansvar hon inte klarar av.
Pappa är "mellan stolarna" för att använda sjuksköterskans ord till mig i telefonen. Han är "för pigg" för att ligga kvar på KS vilket jag helt köper, men inget annat sjukhem vill ta emot honom för han är just "för pigg" och "självständig". Trots att "det känns inte helt rätt att skicka hem honom".

Mamma som jag uppfattar nära ett sammanbrott. Stressad, pressad och utmattad. Kämpar med sina egna krämpor och den psykiska påfrestningen av all oro kring sin make. Varsågod! Här kommer han hem och du blir ansvarig. Ansvarig för att han inte ska ramla, att han ska vara hel & ren, att han ska ta sina mediciner, att han ska få mat i magen. Ansvarig att städa undan efter honom, det som läcker, olyckor som händer. Mitt råd till henne, ta en ambulans till akuten. Vad annat kan hon göra för att något ska hända? En förändring ska ske och hon ska få någon slags avlastning och slippa ta ansvar en stund....

Samtal med KS, samtal med mamma, samtal med biståndshandläggare.....
Jag försöker att inte sjunka igenom, trots uppförsbacke, motvind, blålera eller rent av kvicksand under fötterna. Jag håller mig för mig själv, drar mig undan. Orkar inte möta världen, orkar inte frågor, orkar inte beröring. Avstängd, förutom den påtalande tröttheten, huvudvärken och min tunga tunga kropp.

Vad är meningen? Varför? Finns det ingen som ser? Ingen som kan göra något? Ingen som kan påverka?