Jag har en konstant (ja nästan i alla fall) inre dialog med mig själv just nu. I alla fall flera gånger om dagen pratar jag och jag kring det här. Att läka, att vila, att ha tålamod, att vänta ut.....
Jag pratar förstås om min träning, min kropp, min hälsa. Animas Vibe insulinpump är fortfarande en rejäl kick, den funkar kanon. Jag ser fram emot att pröva simma med den nästa vecka (ja, det skulle blivit denna vecka men det blev flyttat, kom lite andra saker emellan, så som att maken fick arslet ur vagnen och skulle träna men hamnade med att bygga garderob och vi var tvugna att åka och handla en extra sväng på kvällen eftersom han mätte fel......).
Jag tränar fem gånger i veckan. Blandad träning skulle jag vilja säga, men inte riktigt längre. Eftersom hälen spökar så måste jag tänka igenom vad jag gör. Jag har i snart fyra veckor inte belastat min häl genom löpning, body jam, zumba eller liknande. Jag har till och med undvikit långpromenader. Så det har blivit cykling, spinning och några kortare styrkepass. Samt yoga förstås. Trots detta känner jag av hälen emellanåt. Jag önskar att det fanns ett datum, eller ett hum. Den här ovissheten har jag svårt för, vilket förstås är en del i utmaningen och att jag ska ha tillit till att det löser sig. Mitt kontrollbehov vill dock veta exakt vilken dag jag kan börja belasta och hur jag ska köra igång för att sakta vänja in den igen.
Tack och lov att vädret blivit mer vårigt och det har blivit några cykelstunder utomhus, det är ett lyft. Jag vill åt den friska luften, att se något annat än ett mörkt spinningrum.
Två gånger naprapaten är avklarat, har en ny tid nu i veckan igen, så får jag höra hur han har tänkt. Jag fortsätter göra de tre övningar han tipsat. Och hoppas och ber för en läkning, snart....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar