Livet på sin spets

Livet är skört. Det är något som kommer över mig med jämna mellanrum. Så som inför min egen operation. Skräcken över att något ska gå fel, att jag inte ska vakna igen och aldrig mer få se mina nära och kära. Eller att jag vaknar men med komplikationer som gör att jag inte blir tillbaka till mitt fysiska jag som var innan.

Att få sig en tankeställare emellanåt är inte alltid av ondo heller, så länge det inte tar över och blir ”sjukligt”. Jag tar mig gärna en tankeställare för att uppskatta livet än mer.

Under sensommaren och tidig höst gick en serie på SVT som handlade om några individer som genomförde En Svensk Klassiker. Jag följde den förstås utifrån mitt eget mål att genomföra klassikern men även tack vare mitt starka intresse och driv för träning. Dock fanns det vissa besvikelser i det utifrån min synpunkt men det är en annan historia. En av deltagarna har obotlig cancer och jag fascinerades av hans driv, hans glädje, hans entusiasm och gnista, trots en dödsdom hängandes över sig. Det är en stark förebild tycker jag.

Jag har en vän till mig som tagit sig igenom en svår cancerdiagnos hos sin egen dotter. Jag kan omöjligt sätta mig in i det hon behövt ta sig igenom för att klara att hålla ihop för sin dotter, sin andra dotter, sambo och bonusbarn. Att dessutom i huvudsak vara ensam i det då biologiska pappan inte bor i detta land längre. Hon har varit grymt stark och med all rätt är hon helt slut nu när den värsta perioden av behandlingar är avklarad och det har börjat vända. Nu finns hennes tid att komma ikapp i sig själv, hantera all sorg och oro som funnits med längs vägen. Säkerligen ilska också.

Jag har en annan vän som fått en svår diagnos, cancer även där. En total chock för alla parter. Vad som rör sig i hans tankar och huvud har jag inte helt koll på men jag känner in och känner av vibbarna och det är svårt. Jag kan själv föreställa mig hur mycket som skulle snurra runt i mitt eget huvud. Jag kan inte svara på hur jag skulle reagera i en liknande situation då det skulle vara jag eller min man eller mina barn.

Det jag kan göra är att finnas där som vän, medmänniska. Att fråga och ställa frågor. Att höra av mig och inte släppa taget och springa åt andra hållet. Att fråga hur personen vill att jag ska vara om jag känner mig orolig för hur jag ska vara. En sak är säker, jag kommer inte att försvinna.

Jag kan också uppskatta än mer det jag har, sprida min kärlek, dela mina tankar, älska till fullo det livet gett, ger och kommer att ge just mig.