Nu har jag arbetat 12 dagar på min nya arbetsplats. Socionom, socialsekreterare, mottagningsgrupp, vuxenenheten. Jag trivs. Jag tycker om att åka till arbetet, jag tycker om att vara där, tiden springer iväg och jag har gott och väl tillräckligt att göra. Så sakteliga lär jag mig mer och mer och mer, ett konstant inflöde av information och det fastnar lite allt eftersom.
Egna samtal är inte längre lika läskigt, jag gör det bästa jag kan. Mycket pappersarbete, det verkar svårt att komma bort ifrån i nuläget i det här yrket, på den här arbetsplatsen i alla fall. Må så vara.
På mina dagar har jag varit medverkande i att få igång elen för en förälder med två barn som varit utan elen i tre dygn redan. På väg att häva en vräkning för en annan barnfamilj som hamnat i klistret. Betalat ut matpengar efter en nödprövning.
Dessutom skrivit yttranden, svarat på förfrågningar, bokat möte med min första egna klient senare i veckan.... Det rullar på kan man säga.
Min andra halva (vi är 1, tjänsts på mottagningsgruppen) har jag fått alldeles för lite tid med dock. Dels går två timmar till att passa telefonen, men sen har det gått lite troll i det för oss, vi har helt enkelt fått för lite tid att hinna prata ihop oss och klargöra. Det känns lite som att jag drar lasset mest, och det lär jag få göra eftersom jag har heltiden, plus att hon har andra omständigheter i sitt liv som påverkar den tid hon kan närvara på arbetet. Det är ok, så länge jag kan hantera det som ligger på mig och det kan jag i nuläget i alla fall.
I vilket fall som helst så får jag en tankeställare och ett annat perspektiv på mitt eget liv och hur jag faktiskt har det ställt. Att jämföra med riksnorm så ska jag inte direkt klaga på de inkomster vi har och hur vi lever vårt liv i den här familjen. Allt är relativt. Visst kan jag drömma om mer och annorlunda, men jämfört med att vara utan el, riskera att bli vräkt eller bo i en bil så......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar