Jag har varit inne på det förut, men…. nu är det mer än
någonsin aktuellt. Gång på gång går jag på samma nit skulle man kunna säga. Jag
ger och ger, för att jag har en sådan personlighet. Jag driver, jag vill ha med
mig sällskap, jag vill få bekräftelse, jag vill vara den duktiga flickan…..
Rent krasst, mycket sällan blir jag tillfredsställd. Sällan känner jag att jag
får tillbaka åtminstone lika mycket som jag gav. Må hända har jag för höga krav
på mig själv, men även för höga krav på människor i min omgivning. Må hänga är
dem i min omgivning ”bortskämda” med att jag ger….
Jag har aldrig haft en familj att lita på, som ställer upp,
som finns där oavsett. Släktingar bor lång bort. Alkoholiserad pappa och medberoende
mamma. Pappa nu gått över till andra sidan och mamma dement. Halvsyskon som aldrig
brytt sig och halvsyskon som jag inte någonsin riktigt nått fram till (finns
fortfarande tid till förändring men vågar inte hoppas mer). Jag har vänner,
många sådana, på olika nivåer om man får kalla det så. Men rent ärligt krasst,
hur hög prio har jag när det väl gäller, jämfört med deras egna familj och
vänner….. Ja, några av dem skulle ställa upp och måhända skulle jag inte ens våga
fråga på grund av mina egna krav, jag vet inte…..
Med andra personer fanns det vissa planer, som blev
bortprioriterade…..
Varför fortsätter jag ens att kämpa, att få med mig
individer….. Jag behöver stanna upp. Jag kommer att stanna upp. För min egen hälsas
skull.
Jag är så trött och så ledsen för att jag till 9 fall av 10
är den drivande personen. Just nu behöver jag ge upp det. Hålla mer fokus på
mig själv. Det är lite av en sorg och en ångest…..
Jag mår inte bra just nu. Jag skulle klassa mig som en lätt
depression. Jag närmar mig väggen. Jag försöker att hålla den på avstånd,
förtränga, Men jag ska nog inte göra det längre. Jag ska istället ta itu med
väggen, hantera den, bearbeta den… För att läka. För att utvecklas….. Den som
lever får se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar