Dagen före årets sista dag

Egentligen hade jag tänkt summera julen. Med bilder från min vecka, med halva familjen tillsammans i vårt fritidshus. Vårt älskade fritidshus vid havet....

Istället blev det en dagen före årets sista dag.....

Jag har varit närvarande idag.

Jag har varit i känslan, känslomänniska som jag är.

Jag började min dag med att sova ut, väl behövligt efter flera nätter med dålig sömn av olika anledningar. Jag fick sova ut. Tacksam för det.

Jag uträttade en del ärenden på förmiddagen. Tänkandes bland annat på gårdagens samtal med min bonusdotter. Delade min kärlek med henne, stöttade henne.

Därefter åkte jag ut till min barndom, eller i alla fall förorten där jag växte upp. Efter att ha tillbringat en vecka i fritidshuset bar jag en enorm längtan efter att flytta tillbaka till landet där jag tillbringade min barndom. Närheten till naturen, mörkret och tystnaden kom över mig enormt. Den slog mig i magen. Hårt.
Att kunna släppa hunden lös. Att bo utan nära grannar och gatubelysning. Att ha nära till att gå ut och springa eller promenera utan att stöta på folk hela tiden. Även närheten till vatten!

Hämtade upp mina tjejer. Berördes enormt av kärleken till dem. Hur stolt jag är som mor. Mina fina tjejer som varit en del av mitt liv i så många år nu. Som har utmaningar i sina liv. där jag försöker stötta upp så mycket jag bara kan.

Vi åkte till pappa/morfars grav. Vi tände ett ljus för honom i columbariet. Det var för länge sen jag var där sist. Om några dagar är det fyra år sedan han gick vidare. Fyra år. Känns som en evighet och ändå kan jag se honom framför mig. Med glimten i ögat. Han fattas mig.

Pappa var närvarande. Jag bad honom hämta mamma snart. Jag lovade pappa vid hans dödsbädd att ta hand om mamma och det har jag gjort. Nu närmar sig att det är dags att de förenas igen. Jag kan känna pappas längtan. Jag ser honom välkomna mamma med en dans.....

Efter besöket hos pappa åkte vi vidare till mamma/mormor. Min mamma är dement sedan en tid tillbaka och det har gått snabbt sista året. Jag har sörjt henne så mycket, och gör fortfarande. Vi tillbringade en stund hos henne. Faktiskt var hon inte lika förvirrad som vanligt. Hon till och med vinkade till oss från balkongen när vi gick.
Dessutom mycket tack till hemtjänsten som gör ett fantastiskt jobb med hennes lägenhet och tvätt, hygien, handling och så vidare.

Jag träffade även mammas barndomsvän utanför. En kvinna som varit en del av mitt hela liv.

Vi åkte hem efter det. Till mitt hem. Jag trivs i mitt hem, men saknar ändå något. Jag älskar alla mina barn och min man.

Jag har funderat mycket på framtiden och vad jag vill med mitt liv.

Parallellt med detta har jag kommit till andra slutsatser. Igen.

Jag har en stor förmåga att förvänta mig och sätta upp tankar kring hur personer i min omgivning ska agera, parera, vara tillmötesgående och prioritera. Det blir alldeles för ofta inte som jag tänkt. Jag säger inte att det är deras fel men jag säger inte heller att det är jag som har förväntningar över det vanliga.

Jag har tagit beslutet att påbörja mitt 2017 utifrån min plan och mina mål. Jag hoppas att make, barn och mina andra nära och kära stöttar mig i min resa. Jag förstår att jag till viss del är ensam i min resa och min största utmaning kommer att bli att hålla i min resa utifrån min privata personliga plan. Samt involvera personer som kan tänkas vilja dela det med mig. Vilka som vill detta det till fullo vet jag inte än... Jag är kräsen på människor och som skrivet har jag redan höga förväntningar.... Därför sätter jag mitt mål och min resa helt ensam med tanken att klara det ENSAM!