Atletveckan på Playitas Fuerte Ventura nov-dec 2016, del 1 av 3

När jag fyllde 40 i somras önskade jag mig en träningsresa med Apollosports. Jag fick några bidrag till min resa och bestämde mig för att boka. Efter mycket övervägande kom jag fram till att jag ville ha sällskap med mig på resan. I alla fall på just denna. Jag skickade ut en förfrågan bland mina vänner, till dem jag trodde kunde tänka sig vilja följa med. Plus att dessutom ha råd att åka. Jag fick napp!

Jag har sedan början av november börjat få julfeeling men liksom inte riktigt fattat att jag skulle iväg på en resa innan jul. Helt plötsligt var det dags. 

Måndag till måndag åkte vi, L och jag. Maken och lilleman lämnade av mig på Arlanda terminal 5 tidigt på morgonen. Jag är en person som alltid vill vara ute i god tid och inte riskera att komma försent till något. Incheckning och säkerhetskontroll gick finfint. Som vanligt får jag alltid pip i bågen, dels hade jag jeans med många dragkedjeattiraljer men sen piper alltid min insulinpump och rekommendationen är att inte lägga den i lådan som röntgas. Jag börjar vänja mig nu att det piper varje gång. 

Jag hade inte förstått innan hur lång tid vi skulle tillbringa i luften, geografi har aldrig varit min starka sida och jag hade inte studerat klockslag för ankomst utan enbart avgång. 6 timmar på ett flygplan, plus tid innan start och efter landning, det är fasiken inte kul. Såklart var det värt det när vi väl var framme, men jag är inte så förtjust i den trånga känslan i en flygplansstol. Ändå är jag inte lång med mina 164 cm, jämfört med många andra.

I vilket fall lämnade vi ett vinterkallt Sverige och kom till dryga 20 grader, sol och palmer på Fuerte ventura. Vid flygplatsen väntade en buss som tog oss ungefär 40 min till Playitas. Väl framme var L snabb som en vessla och ställde sig i kö för incheckning, jag tog hand om väskorna. 

 

Tack och lov för att vi stod långt fram i kön. Man skulle minst sagt kunna säga att det tog väldigt lång tid per person som skulle checka in, de arbetar inte så värst snabbt!

När vi väl fick vårt rum var det längst upp och längst bort på hotellet. Vi bodde i hus 6. Det finns en hisslinbana som går dit upp, men den var dessvärre trasig. Vi orkade heller inte vänta på eventuell skjuts upp utan knatade på med våra rullväskor. 

Vid ett tillfälle räknade vi trappstegen upp till vårt rum, 188 stycken. Vi hittade i alla fall en liten genväg som vi tog istället, för att spara tid och ben då vi gick upp och ner till vårt rum ungefär 3-4 gånger per dag.

När vi installerat oss på rummet var det ganska snart dags att gå ner för att möta upp alla andra nyanlända träningsfantaster för att få en rundvandring i området så vi hittade dit vi skulle när det var dags för träning. 

Vi körde även vårt första pass kl 17.00. Då fick vi träffa våra coacher Gyula och Boris, berätta kort om oss själva och sen köra igång med lite kettlebells, armhävningar, knäböj och situps. Vi var till att börja med 8 stycken i atletgruppen tror jag, sen blev vi 10 stycken, plus coacherna. Ett trevligt gäng, från lite olika håll i landet och med blandad träningsbakgrund.

Vårt hotellrum kan jag inte säga att det var super direkt. Kylen blev knappt kall, acn var trasig, sängen hård och knarrig som en gammal säng från länge sen. Lite möggel-lukt på toaletten. Men vi hade i alla fall havsutsikt, en pytteliten balkong och både dusch och badkar. Dörren till rummet drogs längs golvet så vi fick extra träning varje gång bara genom att få upp och igen den. 

Att vara så nära havet är gudomligt ljuvligt. Jag älskar verkligen vatten och att få vara nära. Oavsett årstid egentligen, men såklart uppskattar jag att kunna bada och framför allt simma!

Första kvällen var L och jag även med på mingel. Det visade sig vara mingel varje kväll klockan halv åtta, inkluderat ett glas dricka. Cava tackar jag sällan nej till, bubbel är en av mina absoluta favoriter. 

Alla måltider på hotellet var i bufféform. Frukost, lunch och middag. Lunchen med kanske hälften så mycket än middagen att välja på. Frukosten var rätt riklig. Dricka ingick endast till frukosten, vilket vi tyckte var ganska snålt. Vatten borde kunnat ingå samt kaffe/te efter maten. Men, då tjänar de troligen mindre pengar förstås. Vi tycker även att en flaska vatten per person och dag borde ingå på hotellrummet.

Atletveckans upplägg var ett ganska späckat schema med dagliga tänkta pass och hålltider. Jag valde att delta på allt, med två undantag. Jag avstod ett löp-pass på 30 min då jag dels är så kass på löpning nu efter en lång period av rehab och dels för att jag vill ta det fortsatt lite försiktigt med löpningen och verkligen kunna anpassa fart och sträcka och terräng efter hur högerbenet känns. Jag avstod även ett till löp-pass, men då tog jag och L en promenad under den tiden istället för att inte göra någonting alls. 

Våra dagar började med träning klockan 07.00 de flesta dagarna. Det innebar att vi gick upp vid cirka 06.20 för att hinna vakna till, klä på sig och ta sig till mötesplatsen. Vi hade även tagit med oss lite ätbart till rummet för att kunna få i sig någonting innan aktiviteten. Jag för min del vill gärna äta någonting litet innan träningen för diabetesens skull. 

En dag började vi klockan 08.00 vilket innebar att vi hann äta frukost innan, om än med lite tidspress då frukosten öppnade 07.30. En dag fick vi ”sovmorgon” och började träningen klockan 09.00. Tre av kvällarna hade vi även föreläsningar mellan kl 21.00 och 22.00.  Sammanfattningsvis kan jag säga att vi tränade, åt och sov om vartannat. Samt en stunds siesta i samband med lunchen då vi han ladda om genom att pausa i solen en dryg timme.