Tärande smärta i kombo med envishet

Det har gått ungefär 2,5 vecka sedan jag skadade mig i foten. Jag har besökt läkaren och fått konstaterat att det är mjukdelar som är skadade, inte skelettet. Sedan undersökningen har jag haft mer ont än innan.

Smärtan sitter främst på utsidan av lilltån. Det är rejält ömt vid tryck och därmed alltid mer smärta så fort jag har en sko på mig. Jag använder mig av de skor som verkar bredast för att undvika onödig smärta. Egentligen spelar det mindre roll, hittills har alla skor gjort ont. Hade det varit en varmare årstid hade jag gått barfota så mycket som jag bara kunnat. Eller i flipflop där det inte trycker mot utsida lilltå.

Förutom smärtan vid tryck gör varje steg ont. Med och utan skor. Alla övningar på ett ben, ja egentligen allt som lägger belastning utåt lilltån smärtar.

Jag försöker att inte kompensera rörelser men märker att jag gör det då jag känner av nya ställen i kroppen som protesterar eftersom jag ändrat mitt rörelsemönster för att försöka undvika smärta.

Smärtan tär på mitt psyke. Jag känner mig delvis begränsad att inte kunna springa, i att det gör ont att cykla (i alla fall med cykelskor och kan inte tänka mig att det inte skulle göra ont även med vanliga skor), i styrkeövningar med enbensbelastning.

Mitt humör är mer lättirritabelt, jag känner mig tröttare, jag är mindre rörlig i vardagen vilket skapar sämre blodsockervärden och sämre generellt välmående. Det tär helt enkelt att ha ont större delen av den vakna tiden. Jag är rädd att slå i foten, eller att någon i min omgivning ska råka röra den (vilket såklart har hänt vid flera tillfällen).

Träningen genomför jag. Det är en sådan viktig del i mitt liv, som påverkar mig positivt, så jag släpper den inte så lätt. Envis är en av mina egenskaper. Dock ibland för envis för mitt eget bästa och jag får försöka bromsa mig själv emellanåt för att få tid till den återhämtning jag behöver samt tid för reflektion.