Längdskidorna är äntligen invigda. Man skulle kunna säga att de är invigda med blod, svett och tårar. Å värre lär det bli....Jag är ganska envis av mig, ibland dumt envis, det vill säga jag får själv betala för det i slutändan.
Så, first things first. Valla. Pyret hade redan lagt glid åt mig så jag behövde "bara" lägga på valla. Vilket jag aldrig gjort förut. Det gick sisådär, såhär i efterhand inser jag att det var för få lager kort och gott. Lesson learnd - kanske.
Så, min premiärtur blev tillägnad Ursvik. Där har jag aldrig varit förut. Så, på med skidor och ut i motionsspåret. Just det, motionsspåret. För jag visste in om det fanns några spår. Det var kväll och mörkt och jorå, jag tar milen. Kortare går ju inte..... Det är ju bara fyra år sen jag stod på längdskidor sist... Halva sträckan var inte upplyst och jag såg inte en enda människa. Föga förvånande.
Så, en mil är ganska långt kan jag säga. Det tog en och en halv timme, drygt. Jävligt lång tid för att vara rakt på sak. Jag hade alla känslor möjliga i registret, utom möjligen total lycka. Men jag hann med frustration, aggression, ren och skär ilska, gråtfärdig, uppgiven och några tillfällen där emellan nöjd & glad. Kroppen höll iaf, bara litet skavsår. (Vilket iofs under andra turen, dagen efter, blev ett köttsår...).
45 km är rätt långt, så mycket är definitivt konstaterat. Jag ska göra mitt bästa för att hitta strategier att vara positiv när det väl är dags. En månad kvar nu.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar