I ett samtal härom dagen kom vi att tala om det där med relationer. Det är, som jag skrivit många gånger förut, alltid intressant med relationer i alla dess former. Jag fick förfrågan av en granne för ett tag sen, hon frågade något i stil med "blir man inte polare med sin PT när man träffas så ofta som ni gör..."
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska svara på den. Jag vet inte var gränsen går. Det är inte alltid det enklaste med gränsdragning i relationer, i alla fall inte för mig. Jag har förmågan att ofta lirka mig in hos andra i och med att jag är bra på att lyssna samt att jag är nyfiken på personer och vad de brinner för. Jag kan intressera mig för i stort sett vad som helst så länge den andre har intresset och vill berätta om det. Det kan vara allt från händelser till hobbies till ja allt mellan himmel och jord. Jag har haft samtal kring cykling, Gud, döden, sjukdomar, relationer.... Och Så Vidare. Detta berörde vi också i Samtalet härom dagen. Varför känner många ett sådant förtroende för just mig? Bollen tillbaka handlade om att jag inger ett lugn och att jag är en person som lyssnar och reflekterar över saker och ting innan jag kastar ut mig något tillbaka. Jag kan möta personen där denne behöver mötet, på en lämplig nivå helt enkelt. Detta är något jag är väldigt stolt över. Jag känner mig inte säker alla gånger, men oftast blir det bra i slutändan.
Dock, frågan när man blir vänner, när är det? När går en bekantskap eller en strikt professionell relation över till en privat vänskap. Jag är en fegis oftast, jag är rädd att missförstå eller ha fel och tro att det finns mer än vad det egentligen gör. Så tillbaka till relationen med PTn som exempel. Kan en lärare bli vän med sin elev är en annan parallell? Jag har faktiskt blivit vän med en lärare till mig. Om jag marinerar på det tror jag att vi kunde bli så nära vänner för att vi tillsammans började en kurs där vi båda var nybörjare. Vi fick chansen att lära känna varandra på djupet innan jag hamnade som elev för bland annat henne. Vi klarade av att hålla isär vår lärar-elev roll och den privata relationen och hon är en av de människor jag värdesätter högst i min krets idag. Jag vet att det i motsatt roll, som läraren inte är lika enkelt. Kanske är det aldrig det för den som är i "makt"positionen, eller vad man nu ska kalla det.
Så, jag och min PT. Vi har samtal om många olika saker under tiden vi tränar. Jag har visat min sårbarhet för honom och han har tagit emot dem på ett bra sätt. Jag vet att han har förtroende för mig och vi har pratat om känsliga saker. Han vet att han kan lita på att det stannar hos mig. Är det fortfarande en lärare-elev relation då, eller finns det något mer att bygga på? Jag vet var jag står, men inte var han står, tycker eller tänker kring det. Kanske kommer jag aldrig att veta, kanske kommer det visa sig. Jag håller mig öppen och välkomnande. Jag håller mig något avvaktande och låter tiden ha sin gång. Det är inte en enkel fråga och det finns många aspekter kring det att ta hänsyn till och som kommer upp i mina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar