Konsten att kramas

I det långa djupa samtalet berördes kramar. Har du tänkt någon gång på hur du kramas? Eller hur andra kramar dig? Hur olika det kan vara, beroende på vem det är, i vilken situation det är och var? Nu tänker jag mig i första hand de kramar som sker när mötet uppstår, när man träffas, inte vid farväl.
För mig finns det många olika sorters kramar. Jag har "kramats", ja just "kramats" med individer som inte kan utan på något vis försöker lite tafatt. Jag vet inte om de egentligen inte vill eller bara känner sig obekväma eller inte kan? Kanske vet de inte hur de ska göra. En sådan kram kan jag, ärligt talat, lika gärna vara utan. Det är lika illa som att skaka en hand som är slapp och lealös.
Sen har vi standardkramen, den jag gör med vissa bekanta och vänner när vi träffas eller bara spontant under tiden vi umgås bara för att det uppstår ett behov. Det är en trevlig kram kort och gott, och inte alls i onödan. Det finns inget vidare djup i den, men oftast ett välbehag.
Därefter kommer den mer intensiva kramen. Den jag tar tillsammans med vännen jag inte träffat på länge, eller som jag bara längtat efter. En ordentligt omfamning och lite längre variant. Det är mysigt och behagligt och givande för båda parter. Det är band emellan som stärks och påminns. Det finns en relation bakom.
Kramen med maken, kärlekskramen. Trygghet och kärlek i utbyte. Avslappning på köpet.  Påminner egentligen till stor del den intensiva kramen, fast med ett annat slags djup och en annan slags samhörighet.
Sen har vi en unik kram. Kramen som är en total omfamning. Kramen där jag kan drunkna i den andres famn och vara så liten som jag bara vill vara. Kramen där närvaron av närvaro är djup och talande. Kramen som är trygg, ömsint, ödmjuk. Ett utbyte sker på ett annat plan än vad jag kan beskriva i ord. Har du haft en sådan kram någon gång så vet du precis vad jag talar om.
Känner du igen dig?
Har du kramats något på sistone?