Berg- och dalbanan fortsätter. Mitt liv i ett nötskal just nu. Undrar vad jag kommer att titta tillbaka och säga sen, sisådär fem år framåt i tiden. Förhoppningsvis tittar jag tillbaka och ser vad jag lärt mig, ger mig själv en kram och tänker fy fan vad bra jag är som tog mig hit, där jag är idag!
I söndags var det släkt som skulle komma på bonusdotterns stora dag. Min del av släkten var såklart i tid, som alltid. Har man en tid man blivit bjuden så kommer man den tiden. Så är jag uppfostrad. Jag, personligen, skulle aldrig komma på tanken att komma för sent, om inte något allvarligt inträffar och då skulle jag genast höra av mig och berätta varför jag är sen.
Så funkar det inte i min mans släkt. Tyvärr. Där har vi allt från att inte höra av sig alls, till att tacka ja men som i söndags komma en till drygt två och en halv timme för sent. Ja, du läste rätt. TVÅ OCH EN HALV TIMME! Inte en tanke på att vi kanske skulle äta middag då, eller inte en tanke på att kolla av med vuxna om det är ok att komma så sent...... Det vill säga strax efter halv fem på kvällen, när sagd tid var två. Detta går bortanför mitt förstånd. Jag tycker jättemycket om just dem, men det är inte ok, det är inte vett och etikett, det är respektlöst.
De som kom först, men ändå en timme sena, var de som hade en legitim förklaring.
De som kom drygt en och en halv timme efter utsatt tid hade inte ens hört av sig om att de skulle bli sena.
Jag var skogstokig. Fem skulle vi gå bort, det gjorde vi också, jag maken och lilleman. Alla andra (utom min släkting) var kvar. Helt sanslöst.
Så var det en måndag hyfsat lugn, med extra tankar kring pappa förstås. Så var det en tisdag med grymt bra jobb av mig och uppsatspartner. Vi blev i stort klara, på valborgsmässoafton och allt! Sådan lycka och lättnad när vi skildes åt, bara några små petitesser kvar att lägga in och justera, vilket jag ska göra till kvällen.
Hämtade posten i samma veva som uppsatspartner gick. Där kom bakslaget, rakt i ansiktet. Brev både för diagnosåterbesök för mamma och mig (på måndag) och brev från juristen angående bouppteckningen. Ont i magen. Illamående.
Dock ska jag ge cred till inte bara till min trygge make, min fina väninna jag ringde i panik utan även läs och häpna krysset, som jag ville meddela att han stod med i pappren utifall att. Vilket resulterade i ett riktigt bra peppande samtal till mig.
Nu är maj här, vi får se vad maj månad har att bjuda på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar