badmössa

Jag har kommit på tjusningen med att vara i vatten, att simma. Visst, jag älskade att plaska och bada och var mer i vattnet än på stranden när jag var barn. Jag har aldrig haft svårt för vatten, eller rädd, även om jag absolut inte gillar om något stryker mig mot benen när jag simmar, eller osköna bottnar.

I somras simmade jag en hel del i öppet vatten, framför allt då i Mälaren förutom en sväng i havet när vi var på Gotland. När vi besökte norrland var det liksom ingen mening, det är iskallt i den viken som går in från bottenhavet eller vad det nu heter.

I alla fall, jag fann tjusningen i att simma i öppet vatten och gjorde det en hel del. Alltid med sällskap när på djupt vatten, annars höll jag mig inom bryggorna, just in case. Framför allt är det läskigt för min diabetes skull då blodsockret kan sjunka galet snabbt och det är svårt att känna i vatten om jag är på väg att få känning.

Under hösten har jag simmat lite sporadiskt till jag egentligen kom igång på riktigt i samband med Coltings simcamp som jag var på. Jag gav mig tusan på att nu ska det crawlas. Tack och lov har jag en granne som gärna simmar med mig, plus att jag hittat en till person som ska köra Vansbrosimningen med mig i sommar, plus att maken också bestämt sig för att lära sig crawla.

Igår var jag och grannen P i närmsta simhallen. Måndagkvällar har de "enbart motionssim" mellan kl 20-21. Perfekt. Vi var i vattnet strax efter 20, jag var ganska sliten redan när vi åkte dit. En dålig natt med en son som hade växtvärk, plus ett löppass på dagen (och jag har precis börjat ta tag i löpningen igen). I alla fall, det var en del folk och det kom fler. Jag var galet irriterad ett tag, irriterad på idioter som stannar upp mitt i banan eller står i klunga och snackar. Är det motionssim så är det, håll för tusan åt sidan då och var inte ivägen för de som faktiskt är intresserade och har kommit dit för att simma. I vilket fall lugnade det sig efter ett tag, likaså mitt sinne.

Jag fick flyt i simningen. Körde utan, men även med paddlar respektive simfötter. Samtalade med en man som visade sig vara britt, frågade om lite tips kring hur han gör för att simma längd efter längd efter längd utan att stanna. Jag fick lite bra tips. Dels lära sig göra vändningarna (vilket kommer att kräva en hel del mer träning, det är svårt med andning och avstånd för att fixa dem, samt att jag får sådana galna kallsupar), han tipsade om näsklämma (framför allt då vid vändningarna skulle det vara bra för mig, jag har faktiskt en, ska testa den nästa gång). Han sa även att det är lite som att springa, första längderna är värst, sen kommer man in i flytet. Det kan nog ligga lite i det. Jag kämpar på och träning ger färdighet.

Till råga på allt hade jag bestämt mig för att köra badmössa för första gången i en simhall (har enbart använt det vid tävling samt någon enstaka gång i öppet vatten för att synas). Egentligen var tanken att jag inte skulle behöva blöta ner håret, tji fick jag, det blev ganska så blött ändå, men det härliga var att dels satt simglasögonen som en smäck, plus att det blev en riktigt skön känsla i vattnet att håret var instoppat i den där (fula) saken. Inte något hår som åker ner i ögonen eller pannan trots tofs. En hit helt enkelt. Nu skulle jag bara helst av allt vilja ha en lila..... 

Så, när simpasset väl var över var jag istället hög, hög på simningen och nöjd med livet. Satt till och med i bastun en bra stunden vilket är olikt mig. Jag längtar redan till nästa tillfälle att simma.