tandläkaren

Igår var jag hos tandläkaren, något jag fasat för i ett par veckor eller mer nu. Jag visste att en av mina tänder i överkäken var trasig. Huvaligen.
Egentligen vet jag inte varför jag är en sådan fegis när det kommer till tandläkaren, men jag tror det kan bero på följande: många personer har berättat sina "skräckhistorier" om tandläkarbesök, jag har tagit bort tandsten många gånger vilket går bra med en hederlig gammal rispare men fy sjutton vilken mardröm det var då någon tandläkare testade med någon maskin. Jag har dragit ut två visdomständer där den ena gick rätt smidigt, den andra inte alls lika smidigt och därmed läskigt.

Så, med hjärtat i halsgropen och viss ångest gick jag dit idag. Måste få det gjort. Det var ett rejält karieshål. Tur är att jag kom innan nerven skadats (vad hon kunde se, är den skadad innebär det rotfyllning och det gör jag bara inte, i alla fall inte i vaket tillstånd). Hon hade tänkt dela upp lagningen på två tillfällen men ändrade sig och fixade allt på en gång, kanske på grund av min oro, tårar och rädsla.

Själva bedövningen gick faktiskt mycket smidigare än jag trott, det gjorde inte så farligt ont ärligt talat. Egentligen gjorde inget ont utan mer obehaget av borrljud och petande och rädsla att det skulle göra ont eller bli tokigt. Så, självklart gick det tokigt, så typiskt när jag redan är ångestfylld över tandläkarbesök. Människan slant på något vis med borren så jag har ont, inte i själva lagningen, utan på insidan av läppen där hon "råkade borra". Obra. Otur. Ofattbart tråkigt.

Nu är det i alla fall gjort, jag håller tummen att inga fler hål hittas vid undersökningen av resten av munnen som jag bokat om en månad. Bokmärke fick jag inte, men en tandborste fick jag för att jag varit så duktig!