Influensan var det värsta jag har varit med om i virus/förkylningsväg någonsin. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva det igen och jag kan förstå att det finns de som stryker med som inte är starka i grunden. Min förståelse har definitivt växt.
Idag har jag fått mitt liv tillbaka igen och jag känner en enorm lättnad och då är jag ändå dunderförkyld nu.
I måndags kom lite småhosta och jag började känna av något så smått. I tisdags vaknade jag sjuk. Lämnade Leo på dagis sen var jag däckad resten av dagen. Feber som steg, ont i kroppen, tjock i halsen, tungt att prata, illamående, en huvudvärk från helvetet. Maken fick komma hem tidigare och ta lilleman. Jag var helt borta. Slumrade och jämrade och försökte bara att existera. 40 grader steg febern till och så höll det i sig hela onsdagen med. Känslan när kroppen nästan håller på att brinna upp av hettan, samtidigt som frossan är där. En önskan att amputera huvudet. Jag har fått en helt ny förståelse för migrän på kuppen. Ljus och ljudkänslig. Nedräkning tills tabletterna ska ge en kort stunds frist med en liten lättnad i huvudet och en pyttesänkning i febern. Så tisdag och onsdag försvann. Två dygn helt borta. Orkade inte ens ta mig upp för trappan hemma. Minns inte vad barnen haft för kläder ens. Tack och lov för en bra make och stora tjejer som klarar sig själva. Torsdag morgon var förjävlig och jag blev nästan rädd för att jag mådde så dåligt, men efter en slumrande förmiddag släppte det mesta av febern och fram till igår fredag hade jag "bara" lätt feber samt en övergång till dunderförkylning istället. Idag har febern släppt och jag är så tacksam. Jag är tacksam för att jag orkade åka till affären att handla. Tacksam för att huvudet är med mig. Tacksam för att vara närvarande igen!
 |
| fina krya-buketten från goa vännen, det värmde |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar