En mindre bra dag - typ

Idag var en dag som inte riktigt blev som jag tänkt mig.

Jag hade en plan på att möta en väninna i huvudstaden för att uppdatera oss på varandras liv ungefär två år senare… Livet kom emellan och vi blev tvungna att boka om.

Jag hade tillbringat min förmiddag med att vela utifrån hur jag skulle hantera min resa till och från huvudstaden. Jag avskyr att åka kommunalt. Speciellt om jag måste göra det ensam dessutom.

Ett alternativ var att promenera in vilket skulle ta dryga tre timmar och sen åka kommunalt (eller i värsta fall taxi) hem.

Ett annat alternativ var att få skjuts halva vägen och promenera därifrån och sen åka kommunalt (eller i värsta fall taxi) hem.

De tredje alternativet var att cykla tur och retur. Om jag vågar låsa fast cykeln mitt i stan och inte riskera att den blev stulen, men jag kom fram till att ta den cykeln jag är minst rädd om. Jag låser inte fast mina cyklar ute generellt, jag tar med dem in.

När sedan planen blev inställd stod jag där tafatt, lite ilsk, frustrerad och med vetskapen att jag måste röra på mig. Försökte ragga lite sällskap på några olika håll men fick ingen respons där.

Jag matade mig själv med mindre bra saker. Kanske till viss del påverkad av att det är pappas födelsedag, han gick bort för fyra år sedan. Kanske till vis del beroende av andra gamla spöken som ramlade runt i mitt huvud. Kanske på grund av förväntningar och krav på mig själv som är orimliga eller åtminstone som jag inte klarar att uppfylla just nu av en eller annan anledning.

Jag tog på mig löperkläder efter mycket om och men, samt dividerande. Bestämde mig för att springa och springa till ett område några kilometer bort som innefattar natur, stigar och vatten. Fick maken att lova att hämta upp mig så jag skulle slippa springa asfaltsträckan hem när jag väl tankat i naturen.

Löpningen var tung. Som jag skrivit tidigare arbetar jag med att börja tycka om mer och mer. Jag är tung. Jag är ingen nätt lätt person. Jag sprang första sträckan. Tog ett samtal via mobilen, något jag inte brukar göra, men denna gång hjälpte det mig. När gnistan tog slut valde jag att varva promenad med jobb. Valde en stig och hamnade helt fel. Ringde min fina vän som fick dela upplevelsen med mig samtidigt som vi pratade ikapp oss om nuläget.

Efter mycket om och men hittade jag tillbaka till stora stigen som ledde mig på rätt väg tillbaka dit maken skulle plocka upp mig.

Nöjd och glad med alla kilometrar i kroppen. Mycket trevligare än vad jag var innan passet.

En mindre bra dag blev en helt ok dag. Åter igen en påminnelse om hur viktig rörelsen är, hur mycket bättre mitt mående blir när jag får träna.