Liten vaknade tidigt, det är mer vanligt än ovanligt nu för tiden. Jag tror att han känner av när maken går upp för att åka till jobbet. 06 är standardtiden för liten nu. Jag lyfter över honom i vår säng om han inte redan ligger där, hoppas att han ska slumra vidare i alla fall en halvtimme eller lite till. Oftast blir det inte så, vi går upp istället.
En fin morgon. Vi åt frukost i köket tillsammans, pratade om allt och inget. Bytte blöjan och tog nya kläder. I god tid började vi klä oss för att gå ut och gå mot dagis. Han ville gå själv nästan hela vägen idag. Innanför dagis grind ville han åka vagn sista biten, typ 30 meter eller så. Såklart fick han göra det.
Jag vet inte hur många mammor och pappor som ilade förbi oss, än åt det ena än åt det andra hållet. Bråttom bråttom bråttom. Vissa "lurar" barnen att springa så det ska gå fortare, andra drar de i handen. All denna stress vid lämningarna. För att inte tala om när min lilla killa tog det lugnt vid grinden och entrédörren, när de andra stressade måste komma förbi för att hetsa hetsa hetsa.... Där gick liten och jag, i godan ro, inte bråttom alls, inte stressade alls. Vilken tacksamhet och glädje jag kände i det. Tacksamt att inte behöva stressa, både för min egen och framför allt för litens skull. Vi borde alla stanna upp och tänka efter vad vi håller på med! Skulle Du vilja att någon stressade på dig varje morgon fem dagar i veckan majoriteten av årets vardagar? Visst har vi bråttom ibland, så är det nog för oss alla, men varför så bråttom generellt?
Jag kommer att sträva efter att varje morgon ska gå i lugnets tecken, så långt som det är möjligt. Det är värt det. En bra start på dagen påverkar resten av dygnets timmar positivt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar