Ensamhet har varit ett tema och en käpphäst genom mitt liv. Från att jag var barn tills nu har det följt med mig. Jag har en benägenhet att känna mig ensam då och då, ibland "naturligt", ibland kanske från omvärlden oväntat, ibland skapar jag min ensamhet. För mig är ensamhet inte en positivt laddad känsla, även om jag har stunder då jag njuter av min ensamhet men då har jag antingen valt den stunden själv eller varit förberedd på den.
När jag slår upp ordet ensam i våra två böcker vi har hemma, Svenska akademiens och Nordisk familjebok finns det inte ens med en förklaring på vad ordet betyder.
Senaste veckorna har ensamhet varit på tapeten lite extra. Jag upplevde mig ensam på praktiken till exempel. På det viset att jag kände mig lite utanför, vid sidan av, ensam i min roll. Det blev tydligare då det dels påpekades att jag var "unik" som var ensam praktikant den här terminen, det brukar vara 2-3 stycken per termin normalt sätt. Sen kom det en nyanställd kvinna till mitt arbetslag och det blev än mer tydligt hur hon på ett annat sätt tas in i arbetsgruppen, för hon är där på "riktigt". Kanske överreagerar jag, men det här är min känsla och mitt sätt att se på det.
Jag har också känt mig något ensam då och då, saknat någon att samtala med. På djupet, eller bara akut. Visst självklart kan jag ringa, det är bara att lyfta luren. Men ibland är det motståndet för stort. Maken får såklart ta en del och tack och lov kan jag prata med honom, men det är ändå inte riktigt samma sak som att prata med en väninna.
Min syster säger "man är alltid ensam". Ja, det ligger sanning i det, men jag behöver inte tycka om det för det. Jag vill inte leva ensam, jag vill oftast inte vara ensam, viktigast av allt vill jag definitivt inte känna mig ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar