Kameleonten i mig gör sig påmind. Nya situationer, nya ställen. Jag märker på mig själv hur jag gör små små förändringar. Både av lärdomen, men även av att iaktta de runt omkring mig och framför allt de jag tycker om och som jag tycker är bra. Jag hör mig själv välja andra ord, kanske till en viss del för att passa in i miljön, men det kommer även fraser vid sidan av den. Jag lär ta med mig många av uttrycken då jag gillar dem, de beskriver bra helt enkelt.
Igår fick jag beröm av min handledare, en skön känsla. Jag och väninnan har många gånger pratat om det där med att kunna ta åt sig av beröm och komplimanger. Jag bestämde mig för att verkligen göra det den här gången. Så jag log och tog åt mig. Hans viktigaste ord angående att lära under min praktikperiod är Helikopter! Hans önskan är att jag ska lära mig åka upp i min helikopter och hänga där i luften och reflektera samtidigt som jag agerar i det jag håller på med.
Parallellt med kameleonten, anledningen till att jag egentligen formulerade titeln på detta inlägg handlade om vänskaper. Att vara eller inte vara. Jag funderar kring processerna, att personer omkring kommer och går. En del består och behåller sin nära känsla, andra försvinner ut lite i periferin men finns ändå kvar och det finns en dialog kvar, även om den inte är lika tät som innan. Sen finns det de som det bara rann ut i sanden med och även de som det blev ett mer klart avslut kring. Sen behöver inte avslutet innebära att det var ett bra avslut, eller att jag förstår alla orsaker. "Slut" är det i alla fall. En del av dem jag inte har någon kontakt med längre tänker jag ändå på med jämna mellanrum. Skickar en tanke, hoppas hen har det bra och är lycklig.
Nu tickar tiden på och det är dags för mig att komma tillbaka till här och nu. Praktiken väntar på mig, dagen har precis börjat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar