Mor & far var här idag, de tog Färdtjänsten för att vara här med oss eftersom dotra fyllt 9 år. Det värmer i hjärtat att de kommer för att gratulera barnbarnet sitt och vara här hos oss en stund. Tyvärr hade maken inte möjlighet att medverka eftersom han var med Jon till ett kalas, eller vad man nu kallar det när man är på jippo för en som fyller 11 år.
Nåja, pappa hade en dålig dag idag. En smärtfylld dag. Jag frågade inte vart på skalan, men häromdagen hade han 8 av 10 på skalan och jag skulle tro att det var minst samma idag, kanske mer smärta till och med. Jag gav honom de värktabletter jag hade att tillstå här, men de tog inte. Jag fick hjälpa honom in i huset eftersom trappsteg är en plåga. Mina tankar kretsar kring "han kommer aldrig någonsin kunna se vår övervåning igen" "det här kanske är sista gången han är här hemma hos oss" "det här är ovärdigt, ingen ska behöva lida så förbannat".
Mamma som kämpar och drar ett jättelass och gör sitt allra bästa för att sköta pappa och all medicinering kring honom, faktiskt allt kring honom kort och gott. Jag ser hennes stela ömma ben, myasthenia gravis på framtåg. Smärta i leder, men kämpar för sina promenader. Minnet som sviktar då och då, säkerligen väldigt tufft och svårt att vara medveten om. Hennes oro för sin make.
Här sitter jag ensam med min sorg. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag försöker famla mig fast vid att mor och far åtminstone är till åren, de har haft många bra år tillsammans. Att vissa krämpor naturligt kan komma med åldern.... Sorgen har ändå sitt grepp. Den gräver sig in och gör sig påmind. Den skapar en klump, en anspänning, nära på ett illamående när jag tänker på det för mycket. Sorgen, så närvarande sista året. Sorgen och smärtan gnager inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar