Att gå till sig själv, att sätta ord på vad som händer

Idag är det onsdag. Mitt i veckan. Jag har haft en riktigt jäkla pissdag. Fast ska jag vara rättvis har det varit en pissdag fram till sisådär fyra snåret på eftermiddagen. Egentligen kan man säga att den småbörjade redan igår, det var liksom inge vidare helt enkelt. Lite småsaker sådär, en del subtila. Energiförändringar. Det pågår någon slags process på insidan. En del saker tror jag fastnar i mig från praktiken, en del saker speglar jag, en del saker är gamla känsliga punkter som triggas igång igen. Jag är väl medvetna om dem men ändå slår de till rätt hårt. Idag är en sådan dag där flera av de där gamla käpphästarna slår till.
Jag mötte motstånd på hemma plan på morgonkvisten, vid lämning av mina fina tjejer, på kommunala medel, på väg till konferensen, under konferensen. Jag kände mig så ledsen på insidan av olika orsaker. Blandat med en ilska och med den en lust att bara skrika rakt ut och slå sönder något.
Min roll som praktikant fick sig en törn, det började redan igår. Idag var det en så tydlig känsla av utanförskap, ensam, vid sidan av. Jag vet att jag då och då sista tiden haft stunder då jag känner mig vid sidan av mig själv och kan undra den där Anneli, vem är hon egentligen? Känner jag henne? Det är en oskön känsla. Jag tror den är kopplad delvis till just praktiken, det som sker där, i den extremt terapeutiska miljön. Idag lyckades jag sätta ord på det, att jag känner mig nästan kvävd av det terapeutiska, trots att jag samtidigt är intresserad av det och brinner för det. Tydligen kan det bli för mycket av det goda även här. Jag tror det är det som gör att jag då och då känner att jag inte når fram med mina åsikter eller min känsla. Det är så mycket professionsjag på de flesta som arbetar på min praktikplats så det är ibland svårt att få till ett möte. Jag som är förtjust i just möten. Däremot lyckades jag få till en ventilering och ett möte tillsammans med två andra, som är fast personal en dag i veckan och övrig tid på vikariat. Där kände jag mig mer trygg att ventilera och det var lättare att sätta ord där än med min handledare.
Nu har jag fått några timmar på mig att landa och jag känner mig starkare igen. Den frustration jag bär med mig mest är den över förkylningen som envisas med att hålla sig kvar. Jag har tagit beslutet att på fredag kör jag igång igen med träningen. Jag får helt enkelt anpassa mig efter förmåga. Igång ska jag!