Begravning

Så var det över..... Min pappas begravningscermoni i kyrkan. Onsdag 30 januari klockan 13.00. Med minnesstund i Soldathemmet efteråt. Vi var många som samlades för att ta farväl av pappa, cirka 70 personer. Jag, mamma och tjejerna satt längst fram. Släkt på tre rader till bakom oss.

Jag var lätt illamående, egentligen redan från dagen innan och är fortfarande. Jag har en spyklump i halsen och ömmande molande mage.

Cermonin gick bra. Jag tycker att det blev pappa-tema kring det. Prästen i sig var väl kanske inte den bästa jag varit med om, men å andra sidan fick hon sagt lite kring pappa. Fast ska jag vara ärlig var det egentligen bara rakt av samma meningar som vi sagt på mötet veckan innan. Plus att hon då läste den dikt mamma gärna ville skulle vara med.

Att sitta där, längst fram i kyrkan, med ögonen på den ekfärgade kistan med de rosa rosorna uppepå samt alla buketter runt omkring..... Att mentalisera att i den kistan ligger min pappa, eller skalet av honom åtminstone, finklädd i kostym och slips. Det är surrealistiskt. Jag alternerade mellan att småle åt vissa delar i cermonin och storgråta över andra delar. Våra egna valda icke psalmer var Sånt är livet (Anita Lindblom) och Han är min sång och min glädje (Pelle Karlsson). Samt att jaktlaget bidragit med jakthornsfanfar som var riktigt berörande och häftigt.

Alla gäster gick förstås runt kistan och tog ett sista farväl och många la en blomma på kistan. Det hela tog väl totalt knappt en timme. Sen for vi mot minnesstunden som varade ett par timmar ungefär. Där bjöds det på snittar, vin, alkoholfritt, kaffe/te och biskvi. Jag hade med mig det album jag skapat om pappa, samt en skål med engelsk lakritskonfekt, pappas favorit. Jag (enbart jag) försökte även mingla runt och prata med gästerna, säga hej, socialisera. Maken och Pyret tog hand om barnen.

Vips så var det över och dags att säga hej då till alla gäster, som kommit allt från nära till släkten i Västerbotten och kompisar från Gotland och Uppsala med flera ställen.

Väl hemma så kunde jag äntligen få varva ner lite och bara prata igenom dagen tillsammans med maken och Pyret. Märkligt..... Många möten med människor jag inte träffat på år, släkt och gamla vänner till mina föräldrar samt även vänner till mig.Så många olika intryck och känslor att dryfta så det bara snurrade runt på insidan.

Gårdagen, det vill säga dagen efter begravningen, var nog den värsta dagen hittills. Jag var så ledsen och illamående och det kändes tomt och tyst och ensamt. Luften gick liksom ur. Jag fortsatte bearbeta och försöka sortera och landa i alla känslor och intryck. En stor sorg, en stor ensamhet. Det finns mycket som ligger framför mig fortfarande. Val av gravsten, bodelning och annat nödvändigt att ta tag i....