Det är så konstigt när jag tittar tillbaka på de senaste sju veckorna. Vad jag egentligen har tagit mig igenom, tvingats gå igenom. Det är en hel del och det är inte slut med slit än....
Nu efter begravningen har det känts annorlunda men inte lättare. Snarare värre. Nu är det femte dagen efter pappas begravning. Skolan känns en evighet bort, tack vare fina Y så blir det enligt våra gemensamma slutsatser enbart prio på seminarier samt vår uppsats och det som krävs för den under den här våren. Det känns bra. Det frigör tid att slippa åka in på föreläsningar. Tid att läsa och tid för mig att bara få vara. Idag pluggar jag faktiskt, på riktigt, för första gången på hela terminen hittills. Det är ok. Varken mer eller mindre. Lite rörigt, lite svårt att fokusera och prioritera, men jag ligger också efter med allt och har en restuppgift att ta mig an så snart som möjligt så jag har det gjort.
Jag känner också att jag är i något slags konstigt stadie i min sorgeprocess, jag väljer att kalla den så för enkelhetens skull. Det är klart att det är en sorgeprocess, det är bara det att det är inte så enkelt så att det bara handlar om en pappa som dött. Det är så mycket mer runt omkring som spelar in, påverkar, ställs på sin spets. Mycket mer runt omkring som jag behöver ta ansvar för och ta tag i.
Jag känner mig ensam på ett sätt, riktigt jävla ensam, fast jag vet att det finns människor kring mig som bryr sig. Några få som regelbundet hör av sig, andra jag saknar. Men, ärligt talat så tror jag inte att det hjälper, hur mycket omtanke och samtal och närvaro jag än har just nu så räcker det inte till för att ta bort min ensamhet. Jag, bara jag, kan ta mig igenom det här. Det finns ingen annan som kan bära min process, möjligen gå bredvid mig och stötta där det går. Jag begär heller inte mer.
Det som är annorlunda är att jag känner hur jag isolerar mig. Jag är svår att nå. För omgivningen och till en viss del för mig själv. Jag skulle inte säga att jag är avstängd eller kör någon bortträngning, snarare att jag processar för fullt på insidan. Att jag isolerar mig tillhör inte vanligheterna och det är inte likt mig över huvud taget, men för stunden får det vara så.
Jag har önskningar, jag har mål, jag har måsten. Jag försöker finna ro, kraft och motivation att göra det som måste göras och gärna lite lättare händelser eller göromål där emellan, för att försöka balansera upp.
När jag kommer ut eller tillbaka till "världen" igen vet jag inte just nu. Det får ta den tid det tar. Det som finns kvar finns kvar.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar