Jag fick diabetes när jag var 10 år gammal, jag firade min 11 års dag genom att få permission från St Görans sjukhus under dagen. Tack och lov har jag aldrig varit spruträdd av mig. Snarare tvärtom. Jag lärde mig snabbt att ta sprutorna själv, av sjukhuspersonalen. Ingen annan har någonsin gett mig en spruta. Om jag jämför hur sprutnålarna såg ut för 25 år sen mot idag skulle jag nog vara tveksam till att sticka in den i min egen hud, nålarna är riktigt tunna och fina nu för tiden. Det gör sällan ont, med undantag för vissa områden eller om jag råkar träffa en nerv eller möjligen ett blodkärl, det är väldigt sällan dock.
Nu med pumpen blir det betydligt färre stick, ett nålstick när jag skjuter in infusionssetet, cirka tre gånger i veckan. Den nålen är grövre och längre än insulinpennornas, men känns inte mer.
Dessutom sticker jag mig i fingertopparna minst tre gånger per dygn, oftast minst fem gånger. Det känns mer än de andra sticken dock, men det är hanterbart.
Tatueringsnålar har jag heller inte problem med, visst har delar av den hud jag tatuerat känts mer än andra, men ändå hanterbart.
Vad jag tycker mindre om är för det första när man ska lämna blodprov på sjukhuset, allra värst när de tar i fingertoppen eftersom deras stick inte är justerbart på djupet utan alltid tas "för" djupt. Efter det förstås sticket i armvecket, men det är ändå bättre än fingertoppen i de sammanhangen.
Akupunkturnålar, det klarar jag inte av. Akupunktur är grymt bra, jag kan känna hur flöden startar upp och kommer igång i kroppen min, men attans vad ont vissa av nålarna gör. Dels själva sticket på punkten men ännu värre när akupunktören snurrar nålen efter en stund. Som skrivet, jag rekommenderar verkligen akupunktur, men för min del är det en smärta jag får arbeta med mig själv för att faktiskt ta mig igenom för den goda sakens skull!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar