Jag kan undra hur kommunikation kan te sig så olika och hur det kan vara så svårt att kommunicera mellan vissa individer, eller i vissa relationer.
Om du ber om en sak mellan raderna och den andra personen inte förstår, visst det kan jag acceptera. Om du ber om en sak mer muntligt tydligt, eller rent av rakt på sak men du blir ändå "överkörd". Om detta sker gång på gång, att du känner dig överkörd trots att du tycker att du uttryckt dig så tydligt du bara kan, vad händer då?
Jag personligen skulle må dåligt, jag skulle tveka över var problemet ligger. Är det jag som inte uttrycker mig klart nog? Varför hör den andre inte mina ord och min önskan? Varför ser hon/han inte hur jag mår och vad jag behöver? Varför förstår han/hon inte vad jag säger? Varför hamnar prioriteringar alltid vid sidan av mina önskningar och ord?
Jag är rädd att den relationen, mellan dessa människor, kommer sakta att rinna ut i sanden, kanske till och med dö. Hur länge skulle du själv orka kämpa i motvind, uppförsbacke och seg blålera, där du gång på gång dessutom halkar ner en bit som du tagit dig framåt? Hur läker du det sår som svider, skaver och gång på gång gör sig påmint? Kan det över huvud taget läka till att bli ett fint nästan osynligt ärr? Kan det förlåtas (men aldrig glömmas)?
Jag har en del liknande erfarenheter, till exempel lämnade jag en relation på grund av allvarliga kommunikationsproblem. Jag slog huvudet i väggen gång på gång, på samma ställe, jag kom inte vidare framåt. Jag tog beslutet att släppa och gå vidare, för bådas skull. I en annan relation har jag tagit paus efter en urladdning. Den pausen varade i nära på ett år. Nu är den sakta på väg att bli en relation igen.
Jag har relationer som börjat umgåtts bakom min rygg, där det kommit fram mer eller mindre snabbt att detta skett. I en flesta fallen har jag accepterat, släppt, gått vidare, med ett uns av min sedvanliga rädsla att bli ensam och övergiven. Min utmaning! I ett annat fall hade jag anat intuitivt och fick det sedemera bekräftat med tårar i andra änden. Så modigt att berätta och det sårade mig inte i det fallet.
Jag pratade med en av mina nära igår om sociala relationer. Jag har lärt känna mig själv så pass väl att jag vet att när min gräns är nådd, för vad jag tycker är ensidig kommunikation, blir jag tjurig och sluter mig lite i mitt skal. Det blir svårt för mig att sticka ut och släppa min stolthet då, ven om det snarare skulle hjälpa mig själv än stjälpa. Jag tränar på det!
Hur kommunicerar du med din omgivning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar