Jag frågar mig själv titt som tätt hur sårbar jag egentligen är. En av mina käpphästar som jag arbetar på är rädslan över att bli lämnad eller bli ensam. Detta skrämmer mig och påverkar mig så till vida att jag har svårt att ta avstånd ifrån människor, avsluta relationer som inte är intressanta längre och så vidare.
Idag har jag en fundersam dag. Jag känner fnulandet i kroppen, men får inte riktigt tag i trådarna som flyger omkring. Jag snuddar vid dem, känner in känslan, sen blir det inte mer. Är det ens mina egna trådar eller är det andras som hakar i mig?
Jag känner mig ensam för att jag saknar ett uteblivet förväntat samtal, återigen tillbaka till det där med förväntningar by the way. Hur sårbar är jag då? Jag skapade ett annat samtal istället, med en nära som jag inte pratat med på några veckor. Mysigt att höra hennes röst och checka av läget hur vi har det och har haft det sen sist. Kanske var det meningen att vi skulle få tid att uppdatera istället.
Jag byggde en irritation i mig själv, även där gamla käpphästar. Saker som inte blev som jag tänkt mig, min värdefulla ensamtid förminskades med en och en halv timme och jag vet inte hur jag ska bli av med denna irritation som nu äter på mig och gnager. Var kommer den ifrån egentligen? Hur ska jag göra för att ta mig runt den, vända det till något positivt? Jag vet inte. Jag har inte hittat svaret än. Jag har bollat det med min man i alla fall. Han kan inte lösa det, men han kan hjälpa mig ändå.
Jag saknar en vänskap med för lite tid. Jag upplever min längtan som starkare än den andra sidan av den. Observera att det behöver inte vara så, det är min känsla. Jag insåg idag på väg hem från hämtningen på dagis att jag bär på ett inre motstånd mot vissa saker. Hur ska jag lätta på det? Skapa en lösning att hantera det på bästa sätt?
Många frågor men inte lika många svar just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar