Tillbakablick - Egenlbrektshalvan

Ok, två veckor sen sist. Här är tillbakablicken för den som är intresserad....
Min kära PT ville veta hur loppet varit, enligt följande:

- Underlaget, skidorna, skoskav?
- Den fysiska ansträngningen, mentala biten?
- Orken, tempot, tiden på loppet?

Ja, allt!
En roman kanske är på sin plats :-)

/Danne

Här är svaret han fick, skrivet dagen efter loppet:

Here we go!

Underlag, skidorna, skoskav
Spåren var riktigt riktigt bra, det var tillräckligt med snö (tydligen inte för originalsträckningen, men iaf där de dragit banan i år) och jag anlitade förstås vallaproffsen på plats, så vallningen var strålande. Inget att klaga på där!
Pjäxorna är fel för mig tror jag, på riktigt. Jag hade problem med skavsår för fyra år sen också. Dels trycket av sömmen över höger nedre del av stortån, dels skavandet. Jag har bokstavligen talat två hälar med avskavd hud i storleken bra bit större än en femkrona, trots att jag tejpade i förebyggande syfte. Skavsåren började kännas av vid 14 km och smärtan stegrade om man säger så längs med de sista SEXTON KILOMETRARNA. Jag ska fan köpa nya pjäxor nu när de förmodligen rear ut dem snart. OM jag ska åka mer skidor.... ;) (Ja, jag ska det, jag har ju lovat Maud så jag är så illa tvungen. FAN. Å jag måste hålla vad jag lovar.)
Smärtan är helt sjuk. Jag har sådan värk att jag knappt kunde sova på hela natten och kommer troligen lida av det inatt också för det gör lika jävla ont fortfarande. Du förstår inte hur ont det gör, jag lovar. Ska jag messa en bild? :D
Dessutom fick jag en arg tå, inkl blodblåsa som jag råkade spräcka imorse.

Fysisk ansträngning, mentala biten
Jag var sjuk (är). Förkyld, troligen feber (vågade inte kolla), halsont. Det utgår vi ifrån här, ok?
Kände mig lite peppad ändå när jag stod där på starten och skulle få komma iväg. Strålande sol, lagom kallt. Första milen var rätt ok. Hade nog ganska bra fart där faktiskt. Det började kännas tungt säg runt 14 avklarade km. Trots relativt plant åkande mellan ca 12 och 17 km. Försökte dela upp i delmål. Såhär långt till nästa stopp.... Osv. Kroppen var tung, panodilen började väl släppa antar jag. Försökte tänka positivt, njuta av solen, kika på de andras åkteknik osv. Sen kom mardrömsbacken. 88 höjdmeter på 100meter. Det tog massor av mig. Jag var helt jävla totalt slut i kropp och sinne efter det. Då hade jag en dryg mil kvar. Jag kom knappt framåt om det inte sluttade neråt. Kände mig gråtfärdig, ville nästan ge upp men jag är så jävla envis så jag tillät mig inte att göra det för jag vet att jag hade ångrat mig så in i helvete. Det gick sjukt långsamt. Så jävla tungt. Ont i hälarna, värk i axlarna, tröttnad i armarna. Smärtan framför allt. Som blev (som skrivet) värre och värre hela tiden.
Försökte peppa mig själv så gott jag kunde sista milen, visste på ett ungefär hur banan såg ut eftersom det delvis var samma som i början (sista 8 km iaf). Fast det räckte knappt till. Jag var så jävla slut. Aldrig mer. Varför i helvete utsätter jag mig för detta? Hur i helvete skulle jag kunna klara av 45 km, för att inte tala om ett stort hysteriskt skämt gällande 90 km. Kändes bara helt jävla omöjligt. Sista milen var jävligt lång, jävligt tung, tråkig, smärtsam, ångestfylld. Typ så.
Slutsats:
Fysiskt:ska jag åka igen måste jag få upp min teknik så in i bängen, få upp min kondition nå jävulskt, åka många många mer pass på skidor innan och gärna några långpass.
Psykiskt: behöver träna mig själv mentalt, att jag klarar av det, få bort “spärren” och känslan av att jag aldrig kommer att klara längre än 3 mil. Hur få mig själv att träna långpass själv? Dödstråkigt ju för fan. Behöver sällskap....

Orken, tempot, tiden på loppet
Ja orken har jag väl tagit upp. Förkylningen osv inte en bra utgångspunkt, hade inte vädret, spår och valla varit bra hade jag nog inte kommit runt. För dålig ork. Hade troligen känts lättare om jag hade haft en frisk kropp och sluppit vara förkyld i fem veckor innan. Tempot kändes bra första milen sen blev det sämre, sämre sämst, förjävligt. Gjorde inte saken bättre att dessa hurtbullar kom och körde om mig med värsta farten fast de hade åkt mycket längre (46km var årets hela sträcka).
Tid: to 4 timmar och 13 min.
Kände mig rejält slut när jag väl kom hem, samt lite illamående.

Annars så var Norberg fint, hörde två riktiga karlarapar i spåret (ej av mig, även om jag kan vara bra på dem). Goa människor som hejade längs spåret. Gick jättebra att åka själv och genomföra det hela. Höll på att kissa på mig innan jag kom hem men vägrade stanna på vägen. Blodsockret var under kontroll. Gelen smakade inte illa men konsistensen framkallade kräkningar. Helvete vad vidrigt. Försökte hänga på någon några tillfällen för att få lite draghjälp, det var rätt skönt. Fast jag tyckte mer att det var folk som flåsade mig i nacken utan att köra om så jag blev lite irro på det istället. Det tar fan att ligga och “dra” också.



En positiv sak: trots helt slut efter själva loppet vad gäller förkylning och skador mår kroppen i övrigt bra och har återhämtat sig snabbt vad gäller rörlighet och så, förutom att jag knappt kan ta mig fram på grund av hälarna, men ändå....

Tror att jag fick med det mesta nu.
Fler frågor? Ställ dem!
Feedback – ja tack.
Behöver positiv förstärkning och glada tillrop för att bygga upp det här skidsjälvförtroendet igen....
Joråsåatt......

A