Diabetes

I sommar har jag haft diabetes i 25 år!
Hmmm.... 25 år, när jag ser mig själva skriva det inser jag att jag börjar bli till åren, med det var ett sidospår.
När jag fick diabetes hamnade jag på St Görans sjukhus. Mina föräldrar och deras vänner anade oråd när jag var galet törstig hela tiden men ingenting kunde få bort törsten, så vi åkte till vårdcentralen och tog ett blodsocker. Därifrån åkte vi, pappa och jag, raka vägen till Sjukhuset.
Där blev jag kvar i flera veckor, med undantag för en permission över min födelsedag som infaller den 28 juni.
Jag hade roligt på Sjukhuset, jag hamnade på samma rum som två andra tjejer, Annelie och Therese. Vi hade riktigt kul och vi var alla i samma sits, nyblivna diabetiker, och i samma ålder. Jag fyllde 11 den sommaren. Jag minns också den tunga biten, inte att ta sprutor, för det har jag aldrig varit rädd för, men ångesten och frågan "varför just jag?"
Min diabetes har mått förhållandevis bra genom åren, det vill säga mina värden har varit under kontroll. Jag har genomgått tre graviditeter, som alla har gått bra.
Jag skyltar inte  med min diabetes, men jag döljer den inte heller. Jag tar min spruta när jag behöver ta den, oavsett om det är bland kända eller okända människor. Att ta sprutor har aldrig besvärat mig, snarare går det på sådan rutin att jag ibland inte minns om jag tagit sprutan eller inte. Jag använder två olika typer av insulin, ett korttidsverkande och ett långtidsverkande. Jag sticker mig minst fyra gånger per dygn. Jag har varit med från att använda mig av klassiska sprutor och att dra upp insulin ur ampuller, till dagens fina fina nålar och till och med digital display som visar när jag tog sprutan sist och vilken mängd.
Vanliga ord kring diabetesen är: insulin (det hormon min kropp inte längre kan producera själv), spruta, blodsocker (högt respektive lågt), känning.... Jag avskyr ordet sockersjuka. Jag tycker det är fult, tror att det också mer känns som en sjukdom då.
Rätt nyligen frontades jag med att sjukdomen sattes före mig som person. Jag vet inte hur den personen tänkte, hon ville nog väl, men gick in i sin yrkesroll och tänkte inte till ordentligt. För mig var det en ytterst otrevlig upplevelse då det kändes som om diabetesen i sig skulle vara orsak till det som hände fysiskt i min kropp just då. Även en tankeställare....