V.A.S.

Jag är sliten, jag vet att jag skrivit det förut och jag gör det nu igen.
Försök att nå mig själv, sätta ord på vad som händer på insidan, hur jag känner. Försöker förklara inte bara för mig själv utan för min omgivning, med blandat resultat. Ett relativt lyckat försök, ett som jag inte ens knappt har satt ord på bara en början, ett misslyckat.....
Det blandas med en rädsla för hur det känns inom mig, med en rädsla för hur det ska tas emot av den jag väljer att försöka nå. Vågar jag ens försöka? Jag orkar inte riktigt slåss just nu, jag orkar inte med oförståelse, jag vet inte vad jag orkar över huvud taget. Jag har fullt upp med att klara av det jag "måste" klara av just nu. Vad det är jag "måste"? Jo, det ska lämnas, hämtas, fixas för barnen mina. Det ska planeras mat, Det ska råddas. Huset känns trångt och kvävande stundvis så jag checkar ut på det enda sätt jag kan. Sängen. Med hörlurar och lugn musik om det är mycket ljud i övrigt. För inte ens där, i sovrummet, finns det en dörr att stänga.
Jag vet inte vad jag önskar, vet inte vad jag behöver. Kanske bara närhet och omtanke, någon som lyssnar utan att vara åt det negativa hållet tillbaka, någon att bolla med. Jag känner mig vilsen. Jag känner mig sårbar.
Kan man ta VAS istället för VAB? Vård Av Själ(v)......