Ikväll rensades det i luften. Det var behövligt. Jag fick en fråga, en rak sådan, helt berättigad. Vi hade båda känt liknande, fast ändå olika. Vi är alla individer och tolkar saker olika, utifrån våra egna upplevelser och erfarenheter.
Det var ingen ilska, mer uppgivenhet oro saknad rädsla och längtan. Det är de ord jag spontant kommer att tänka på när jag tänker tillbaka på samtalet. Två gråtande med en önskan om ett möte. Så som vi så många gånger haft det, men fått till mer och mer sällan senaste tiden. Annat har tagit tid. Barn, arbete, utbildning, träning och för att inte tala om mörker och trötthet i allmänhet.
Jag har varit lite igelkott, för att slippa bara sårbar och hudlös. Det är varken roligt eller enkelt att vara igelkott, inte heller för den på andra sidan som vill hitta in där mellan taggarna utan att göra sig illa. Jag känner sorg, jag känner mig träffad, jag känner mig missförstådd men de känslorna är jag inte ensam om. Vi är alla komplexa individer och vi har våra käpphästar där vi fastnar. Jag försöker reflektera, tänka till, tar ofta försiktiga steg. Kanske är de för försiktiga ibland, jag borde kanske säga ifrån tidigare, försöka förklara hur jag känner, men jag är rädd. Rädd att bli missförstådd, rädd att missförstås, rädd att såra, rädd att såras.
Luften är i alla fall rensad för nu, vi fick båda säga saker som behövdes säga, vi lyckades få till lite av ett möte till sist. Nu är det dags att tänka framåt, tänka nytt, tänka positivt! Skam den som ger sig.... Så länge det finns en gemensam grund att bygga på så är allt möjligt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar