Jag har mina funderingar som kommer tillbaka med jämna mellanrum. En av dessa är funderingar kring vänskap. Jag är en person som jag tror är ganska lätt att ha att göra med, jag är ganska öppen av mig men kan också vara lite hemlig. Det beror på hur trygg jag känner mig i omgivningen och sällskapet.
Ibland har jag svårt att avgöra var jag själv står och känner och i förhållande till en annan person.
I vissa fall handlar det om redan existerande vänner, jag kan inte låta bli att undra emellanåt. Jag kan uppleva i vissa situationer att jag ger men det känns inte alltid ömsesidigt. Självklart kan jag ge mer i perioder, det har jag inga problem med, men det kommer till en punkt då jag känner mig less i alla fall.
Nu var det inte det jag tänkte på i första hand, utan mer i början stadiet av en eventuellt begynnande vänskap. Jag är kräsen på människor, generellt, men när jag gillar någon då gör jag ofta det helhjärtat. Jag gillar mycket helt enkelt. Jag kan vara kontaktsökande, pratar gärna med personen i fråga. är intresserad och nyfiken. Någonstans där, när jag har min uppfattning klar, jag har byggt upp något slags förtroende och tyckte. Hur går man vidare sen? Hur vet man när det är ömsesidigt?
Visst kan man fråga rakt ut, självklart. Fast det känns så krystat på någe vis.
I alla fall, detta är ett "dilemma" som kör runt lite då och då i huvudet på mig. Några blir självklara som ens vänner, andra inte lika självklara. Sen kan vänner vara på olika nivåer, anser jag. Som en lök. Det är olika lager, ju närmare kärnan desto närmare vän kort och gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar