Utanförskap

Må hända är jag påverkad av det jag för tillfället läser på Universitetet, det vill säga migration, integration och det som hör där till. Det är förstås en stor del utanförskap i det ämnet. Fullt förståeligt med tanke på deras situation. Ensamhet är en av de saker jag själv tampas med till och från, vissa dagar är den tydligare än annars. Det är alltid viktigt att komma ihåg att det är skillnad på att vara ensam och att känna sig ensam. Man kan känna sig ensam även om det är människor, vänner, familj omkring.

Igår hade jag två upplevelser av utanförskap som slog mig. Först i en situation då jag skulle hämta upp ett gäng till scouterna, då jag var skjutsansvarig. En förälder väntade med grabbarna så att de skulle bli upphämtade ordentligt. En klar subtil känsla i mig att vara så långt från dessa människor, som om jag lever ett helt annat liv än dem, att jag inte tillhör deras värld, att de är påtvingade mig för att min dotter är med på skjutsschemat. Må hända hämtat ur det blå, men jag litar på  min känsla och min intuition. Må hända är det därför L troligen byter grupp till hösten, för att hon är ett år äldre. Det vill säga det blir två terminers paus från den nuvarande gruppen innan de är ikapp. Vi får se....

Den andra upplevelsen var när jag kom till gymmet för att köra skiten ur mig själv under en halvtimme. Ser en bekants bil och det slår mig så tydligt. Jag är bortvald. Det är enklare och bättre att åka med sin egen syster, varför fråga mig? Trots att hon började träna med mig och "tack vare" mig. Sen kom syster med och vips så försvann jag. Visst, några få gånger har jag fått frågan, men inte många. Jag har också ställt frågan till dem, men vi har lyckats gå om varandra. Må hända är det meningen, det vill säga dags att släppa nu. Igen. Dags att släppa, radera, sudda ut de där relationerna som ändå är på väg att rinna ut.