Tunga stunder och tunga dagar.
Förmådde inte ta mig till föreläsningen i fredags i skolan. Klarade bara inte av att vara ute bland folk, träffa människor. Höll mig hemma med mig själv istället. Introvert, isolerad, valde bort samtal, valde bort sällskap hela dagen.
Kände en så stark ensamhet. Ensam i sorgen kring pappa, ensam i saker som kräver mig och bara mig då det inte är någon annan som kan ta ansvar, ensam i träningen gällande utmaningarna. Ensam på många sätt. Jag väljer att vara ensam i vissa lägen, men inte alltid. I andra situationer törstar jag efter sällskap och närhet.
Jag tänkte senast idag, och sa det till maken, tur att jag har honom så jag får i mig vettig mat i alla fall. Vet inte hur min kost hade sett ut annars, med undantag för barnveckor då jag kan tänka mig på ett ungefär hur det skulle bli. Jag är just nu i denna fas i livet glad över att jag inte lever ensam. Jag har någon som värmer mig på natten i sängen. Någon att krama på och prata med om jag känner för det.
Nu i helgen har jag skapat klart pappas album. Jag gjorde sista touchen idag innan middagen. Tungt och sorgen kommer närmare. Pratade med mamma en ganska lång stund, sorgen ännu närmare. Som pricken över i så ringde dessutom min farbror och jag blev extra påmind för tredje gången inom loppet av två timmar.
Nu är det tre dagar kvar till begravningen. Väninnan kommer och stöttar upp kring mig och barnen. Tacksamt. Begravningen blir en slags stolpe på något vis. Före efter kommer att kännas annorlunda. Inte så att allt kommer vara löst och färdigt, utan bara annorlunda. Det känner jag. Det blir ett slags avslut att genomföra cermonin. Jag har fått några förfrågningar kring vännerna, om jag vill att de ska närvara, för min skull. Så otroligt rart. Jag har tackat nej till de flesta. Det behövs inte. Jag har stöd där. Men jag uppskattar verkligen omtanken och frågan. Det värmer på insidan. I ensamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar