Jag vet faktiskt inte hur jag mår nu för tiden. Vad jag vet är att det känns dämpat och lite luddigt och lite avstängt och rejält trött konstant. Med små ljusglimtar då och då.
Jag har fått och gjort så många märkliga samtal senaste veckorna, både i telefon samt öga mot öga.
Det har ringt från Fonus för att göra någon slags förmedledningsservice mellan någon gammal polare till ena brorsan som sett dödsannonsen och vill komma i kontakt med honom. Osmakligt.
En gammal jägarpolare till pappa som vill hedra honom på ett fint sätt på begravningen. Härligt.
En återupptagen gammal kontakt som jag inte riktigt har koll på vad jag känner inför än, speciellt inte när ytterligare ett gammalt sår upptäcktes. Suck.
Samtal med väninnan som slutade med sorg i hjärtat för något som inte är vad det har varit, svåra ord som fastnar i halsen, beslut som kan behövas tas, ledsamhet och tungt. Distanserat.
En frustrerande kamp för att komma i kontakt med vårdpersonal för att hjälpa och följa min mamma. Irro.
Samtal med syster kring begravningen, tankar, funderingar, känslor, vilka som väljer att komma, att träffa alla dessa människor i samband med just pappas begravning.
Möte med annan väninna, som innerligt beklagade att hon inte varit närvarande när jag gått igenom detta. Tacksamt.
Trevligt samtal med "hemliga brorsan", en nyfikenhet och öppenhet. Skumt.
Ja detta var några exempel.
Idag väntar möte med prästen hemma hos mamma. Dags att kliva ut i den 16 gradiga kylan och lämna liten till dagis och rulla mot mötet. Ett steg närmare....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar