48 timmar

Så länge har min pappa varit fri nu.
Det känns konstigt. Surrealistiskt. Tomt.
Ena stunden ser jag honom tydligt framför mig. Död. På sjukhussängen. Med ljuset, duken och bibeln på bordet bredvid.
Andra stunden väller tårarna och sorgen fram.... Tar över. Rinner ut.... Stannar av.
Tredje stunden sitter jag i telefon, jag har ringt ringt ringt. Jag har ringt många samtal under sjukhustiden. Till mamma, syskon, släkten i norrland. Nu har jag ringt andra samtal. Jag har förutom norrland ringt ett antal personer som pappa kände, lämnat dödsbesked, för att avlasta mamma. Jag har ringt avlastningsboendet, hemtjänsten. Gång på gång samma..... Det är jag som är dotter till.... jag vill bara meddela att..... Jag har pratat med personer som mer eller mindre varit del av min barndom, blandat med andra "bekanta". Jag har blivit bemött på olika sätt, bra och mindre bra. Jag har blivit endast kall eller rejält berörd, beroende på rösten i andra änden.
Fjärde stunden har jag letat fram vita arkivet och tackat gud för att det är ifyllt och vi andra slipper ta beslut och hamna i knepiga situationer.

Sorgen blandas med lättnad för pappas skull. Jag känner mig inte lika energilös längre, men inte heller fylld av energi. Det är lite avtrubbat och lite tomt och lite blandat på insidan.

Idag har jag ringt min andra bror, vilket i sig var märkligt. En (halv)bror jag aldrig haft någon relation till, enbart träffat ett par gånger, för sisådär 18 år sedan. Skumt. Trevlig var han i alla fall.

Efter pappas bortgång har jag självklart fått respons på beskedet från mina vänner och bekanta. Många som beklagar sorgen. Några som varit mer privata/personliga, några jag själv valt att berätta mer för. Beroende på visat intresse och trygghet.....

Jag har privat endast pratat med två personer hittills. Jag tycker det känns annorlunda eller konstigt eller vad jag ska kalla det. Jag "måste" ut i världen på tisdag, då väntar skolan. Föreläsning. Jag vet inte hur det ska gå. Jag vet inte hur jag kommer att reagera när jag får kramen från klasskamraten.... Förmodligen triggar det alla känslor, genom just beröringen.... Det får bli som det blir.

De stunder jag kunnat koppla bort och få en stunds paus från allt malande i huvudet har varit de två träningspass jag varit på. Ett igår, ett idag. En paus väl behövlig. En chans att samla energi och kraft och känna mig "som vanligt".