Likpanik och larvskräck

När jag var liten och jag och min bästis badade vid stranden som låg ganska nära våra hem. Då var vi alltid livrädda för växterna i vattnet. Oavsett vad för växtlighet. Så fort vi kände av någon växt var det lätt hysteriskt. Vi lärde oss veta precis var växtligheten kom upp så vi kunde undvika den.

Jag har fortfarande svårt för växter under ytan. Jag har vant mig vid mycket av dem och jag har inga större problem att simma igenom ett område jag på förhand vet innehåller växtlighet. Men, det jag har svårt för är när enstaka växter random slingrar sig uppåt ytan underifrån. Plötsligt är de där, oväntat och därmed obehagliga i mitt tycke. Jag rycker ofta till. Egentligen är de inte farliga, jag vet det, men det går på ren instinkt.

Liken är det värre med. Likskräcken kommer ibland utan förvarning. Helt plötsligt kommer det över mig, oftast när jag simmar öppet vatten på ett ställe där jag inte simmat så ofta. Samt om min simpartner då befinner sig lite för långt bort.

”De är ju redan döda ändå”.

Ja precis. Döda skal av människor, utan en själ, uppblött av att legat i vattnet och på väg att falla sönder. Precis vad jag inte vill träffa på under ytan.

Om, eller när, jag träffar på Liket, då kommer jag troligen drunkna själv. Drunknar jaginte kommer jag troligen aldrig mer simma öppet vatten. Fast å andra sidan. Oddsen att stöta på ett lik är inte stort, att stöta på två stycken under en livstid än mindre. Eller?

I år har jag haft den där känslan som kommer över mig några gånger, men även vid ett tillfälle (hittills) simmat på något. Jag fick lite lätt panik. Jag titta inte ner under vattnet för att se vad det var, jag simmade istället snabbt vidare och utstötte skräckljud. Någonting åkte mot mitt ena lår. Det borde inte ha varit en sten där, det kan ha varit en boj som sjunkit, eller helt enkelt ett lik.

Ja jag vet, det är inte riktigt friskt att tänka i dessa banor, men det är som det är.

Jag är heller inte speciellt förtjust i sniglar, snäckor, larver eller daggmaskar. Just precis därför spädde jag på min likpanik i söndags med att få med mig en larv i bilen på väg hem. Alltså egentligen ganska vacker larv, grön och brun. Men inte så vacker på mig, i bilen, på väg mot mig i bilen. Snarare hysteriskt skratt i lätt panik innan jag lyckades stanna bilen och få ut larven. Jag menar jag kunde inte ta i den med kroppen. Skulle jag snärtat bort den (igen) så ser jag ju inte var den tar vägen. Inte heller ville jag släppa den med blicken eftersom den skulle kunna försvinna då med. Lyckades till sist stanna bilen, få tag på ett blad att låta den krypa upp på och släppa ut den igen.

Summan av kardemumman, jag sov gott i söndags kväll. Mycket adrenalinpåslag under den dagen!