slut

När kroppen fått jobba mer än den är van vid, då menar jag inte bara ett extra långt träningspass, utan ett lopp. Det är en anspänning, det är mycket folk, det är en obekant bana OCH en längre sträcka en vanligt. Igår tog jag mig runt mina 15 km, det är 5 km längre än jag någonsin gett mig ut på, i backig terräng. Det är 50% längre än jag är van vid. Det påverkar kroppen.

Igår när jag väl tagit mig hem var jag slut. Jag firade med att dela en flaska bubbel med maken, åt god mat, lyxade till det med lite godis och var så trött, så trött. Vi gick och lade oss skämmigt tidigt för att vara en lördagkväll. Vaknade minst lika stel som igår kväll, men inledde min söndags förmiddag med att ta med bonusdottern och dansa zumba för en av mina favoritinstruktörer.

Sen har det mest bara gått utför. På ett sätt är det helt naturligt, jag har bränt en hel del igår på loppet. Jag ger mig på att dansa för att jag tycker det är så roligt. Jag har ett fint samtal med grannen vars pappa gått bort och hon har begravt honom nyligen. Det i sig är en reality check eftersom det känns som i en nära framtid att även jag ska begrava en förälder. I kombination med detta även rastlös på något konstigt sätt, ensam för att jag gör mig ensam, småkrypande på insidan fast ändå ingen ork att verkligen ta mig för något.

Det känns som om jag knappt varit närvarande med maken fast vi båda varit hemma större delen av helgen, det känns som om jag knappt varit närvarande med barnen fast vi varit hemma större delen av helgen. Jag har nog mest bara känt mig lite tom, lite omotiverad och rätt så sliten.

Imorgon börjar oktober, jag hoppas det blir en månad full med ny kraft!