Jag kokar av känslor. Det bubblar på insidan, som ett vulkanutbrott på ingående.... Hela kroppen nästan vibrerar till och från och det är INTE av välbehag. Jag slänger elaka spyor omkring mig, projicerar ut min irritation och frustration på allt och alla i stort sett. En och annan klarar sig undan, men de är få räknade.
Jag har försök lätta på trycket genom att lägga alla mina spyor utanför genom att säga dem högt till en trygg källa. Det släppte inte. Jag har skrikit åt trafikanterna, det hjälpte inte. Sur, otrevlig, bitch är jag just nu. Så jag tar till mitt sista knep, skrivandet. Det får bli en blogg.
Vad utlöste allt detta för ett par dagar sedan då? Jo, pappa åter till sjukhus. Irriterad kring beskedet, irriterad när jag skulle prata med DS för att lokalisera gubben, irriterad för att inte kunna få ett rakt svar direkt utan att ringa tillbaka. Irriterad på bror som inte kan skicka ut när han hört att pappa bytt avdelning. Orolig för mamma som upprepar allting tre gånger och inte kommer ihåg vad hon sagt. Stressad och pressad är hon och har så varit under en alldeles för lång period, men vägrar å andra sidan ta mer hjälp i hemmet. I mamma fallet har jag rekommenderat ett besök hos husläkaren för att förklara hennes läge, kanske kan det hjälpa till mer avlastning för pappa, på hem.
Här började det, sen har det fortsatt. Hälsade på pappa igår på DS, jag och mina tjejer. En pappa med så mycket smärta att det skrämmer skiten ur mig, morfinet han fått hjälpte inte, troligen sprickor i revbenen på grund av fallet i badrummet, men mer morfin kan påverka andningen..... En hårfin balans. Ett HELVETE för pappa. Det är han som måste hantera smärtan. Sjukt att stå där bredvid utan att kunna påverka. Förhörde sjuksköterskan om status eftersom det som kommer från pappa oftast inte stämmer för han helt enkelt hör för dåligt och sjukpersonal kan oftast inte prata tillräckligt högt eller klargöra att han verkligen förstått rätt. Pappa var i alla fall glad att vi kom förbi, glad för coca-colan vi hade med till honom, och Expressen. Där låg han ensam i ett litet enkelrum med andningssvårigheter, hjärtsvikt, rosfeber och spruckna revben......
Kämpar för att hålla ihop, hålla ihop för pappa, för mamma, för mina tjejer. Vara stark men mjuk för tjejerna som också ser morfars smärta och blir rädda av den. Oroliga för att morfar ska dö. Vad kan jag säga? Han är döende..... Vi vet bara inte när och hur, men när tiden är inne lär det gå fort. Eller så kan man säga att det har varit ett lidande i flera år, beror på hur man ser på det.
Så åker min ilska och frustration ut på min man, vänner omkring mig (även om jag i det fallet enbart hittills lagt det till min trygga källa). Känner mig osedd, utan omtanke fast faktiskt inte direkt ensam, men ändå någon slags ensamhet.
Mycket tankar kring döden. Hur informera släkt/pappas vänner/mina vänner.... Ringer man, messar man, vad säger man? Hur kommer jag att reagera? Må? Tänka? Försöker följa väninnans råd, att inte gå in i det för mycket nu, för jag har ingen aning.
Egentligen känner jag mig ganska liten, ganska utsatt, rejält jävla ledsen och totalt uppfylld av SORG. Jag orkar bara inte känna den smärtsamma sorgen, orkar inte låta tårarna rinna igen.... Fast jag borde göra det. Jag borde släppa ut det, jag vet..... Jag ska.... Sen. Snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar