Bemötande

Idag insåg jag vad det är för bemötande jag önskar mest av allt i nuläget, i krislägen över huvud taget kanske....

Jag pratade med väninnan och vi diskuterade kring att lära känna nya människor samt även kring att möta människor som man inte riktigt alltid vet hur man ska möta eller bemöta. Så mitt i allt kom det, såklart....

Jag önskar mest av allt ett bemötande med raka frågor. Till exempel:
Hur mår du? Vad händer? Hur mår pappa? Hur mår mamma?
Raka ärliga frågor. Pang på rödbetan. Inga floskler.

Självklart är det omtänksamt att "tänka" på mig och skicka kramar och styrkekramar, det tycker jag också om. Men jag har svårt att bemöta det.... Ett tack såklart. Tack snälla söta rara in som faktiskt över huvud taget hör av er, det värmer mitt hjärta. Mycket. Mer än jag förmår uttrycka i vissa fall.
Att önska något mer hamnar mer på de som jag anser står mig nära och de som jag har en regelbunden fast relation till, med andra ord gäller det där det finns en förväntan i mig. En förväntan som den på andra sidan kanske inte ens förstår eller vet finns. Eller så vet inte den andre hur denne ska bemöta mig i det här heller. Det är en svår situation. Detta är komplicerat jag vet, och jag menar inte att skrämma iväg någon med det jag skriver. Att höra av sig är alltid alltid mer uppskattat än att det är tyst....

Det finns människor kring mig där jag har förväntan, på gott och ont. Egentligen kan jag tycka att generellt är det mindre bra att ha förväntningar, för det är inte alltid de blir uppfyllda vilket resulterar i en besvikelse. Jag försöker att hålla nere mina förväntningar så gott det går, men inte alltid. Inte i en situation när jag är frustrerad och irriterad på mer eller mindre hela världen ändå... Vilket jag är medveten om är en stor fet projicering grundat i min egen sorg och ilska på insidan, som jag stundvis varken vill eller orkar bära.

Komplicerat och komplext är vad det är.....